Du fattas mig

Jag ser henne fortfarande framför mig, kan ta på varje lukt och känna varje mjuk, rynkig kind. Jag pratar om min mormor som gick bort för några korta veckor sedan.

Det som har varit svårast är de där sakerna som har sitt ursprung i sorg men som yttrar sig på helt andra sätt.

Det händer i mig så fort någon säger någonting om en farförälder eller morförälder. Det är som en kniv som vrids om i mig och som inte släpper taget. Jag vill inte känna så, vill inte bli avundsjuk för att andra har sin mormor kvar, eller sin morfar eller farmor eller farfar. Jag vill bara känna att ”åh vad härligt för dem, njut!” men det gör jag inte. Jag känner bara hopplöshet och sorg över att min mormor inte finns kvar.

Det här får mig att undra ifall andra har känt såhär. Människor där ute som inte har några föräldrar, eller har förlorat en vän eller ett syskon, känner de samma knivhugg? Samma avundsjuka, sorg och hopplöshet? Jag vet inte, jag har aldrig hört någon prata om det. Det finns kanske ingen som vill prata om det.

Jag kanske borde skämmas, men jag gör inte det. Jag har valt att sluta skämmas för vad jag känner, att tänka att ”såhär är det att vara jag, och det är okej, jag får känna som jag känner”. Och så vill jag säga till alla vänner som läser att ni självklart inte ska sluta nämna era morföräldrar i min närhet, snarare tvärtom. Jag behöver få höra att ni älskar dem, att ni tar tillvara all tid med dem, att de är viktiga i era liv och vet om det.

Min vackra och eleganta mormor <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>