Den där svartsjukan

Jag talar om svartsjuka, den svarta sjukan, och framför allt när den går till överdrift. I början så är det kanske lite ”gulligt” när din partners blick blir helt svart. Du intalar dig att det är för att ”han/hon gillar mig så mycket”. Någon tycker så mycket om dig att den vill ha ensamrätt till dig. Men när du knappt vågar ta upp mobilen och sms:a en vän av rädsla för att din partner ska bli svartsjuk, då är det inte så jäkla gulligt längre.

I lördags natt satt jag bredvid en tjej och en kille på tunnelbanan. Plötsligt kommer en annan ung man och hälsar på tjejen. Hon reser sig, hälsar glatt tillbaka, de växlar några ord och sedan sätter hon sig bredvid den första killen igen. Som plötsligt är jättestel och irriterad.
Kille: Alltså om vi vore tillsammans så skulle det där göra mig så sjukt störd.
Tjej: Vaddå?
Kille: Ja, att du hälsar på honom. Jag skulle bara bli helt paranoid. Om vi var tillsammans alltså.
Tjej: Hur menar du nu?
Kille: Nä, men du hälsar på honom liksom. Vem är han? Skulle bli helt paranoid.
Tjej: Eh, varför då? Han kanske bara är en kompis, det vet väl inte du?
Kille: Nä, men ÅH du fattar ju ingenting. Jag är bara knäpp. Så. Skit samma.
Tjej: Va, men jag fattar verkligen inte. Varför skulle du bli sjukt störd?
Kille: Men är vi tillsammans eller?! Nä, just det.
Tryckande tystnad uppstår.
Och sen går hon hem med honom och jag vill bara skrika RUN, FOREST, RUN!

Vi kan inte bevisa för vår partner att denne ska lita på oss, och vi ska inte behöva bevisa det heller. Om vi börjar att försöka bevisa, så förändrar vi oss, och då är det lätt att tappa bort sig själv.
Jag brukar till exempel bli glad när jag får höra att jag är fin. Det händer ibland att jag blir utbjuden, och sånt är bara kul och smickrande. Men under en period hade jag en svartsjuk person i mitt liv, och då blev allt sådant bara jobbigt. Jag raderade alla beundrarmejl och kände mig skyldig, som om det var mitt fel, att jag hade uppmuntrat beundrarna på något sätt.

Tillit är något man väljer, inte något man får. Jag har valt att lita helt på min kille. Och han litar på mig. När jag berättade att jag blev utbjuden av en främling häromkvällen så sa han bara ”Oj, vad modigt av honom att våga bjuda ut dig sådär” och det var allt. Så jäkla skönt.
Men det är ju precis så det ska vara.

4 reaktion på “Den där svartsjukan

  1. Maddiie

    Sv: tack så mkt! Vart skit glad utav din söta kommentar :) Håller helt med dig i det du skrivit angående svartsjuka och tillit. Du får ha en fortsatt trevlig fredag :)

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>