Ville inte hångla / Dag 3 av 50

 
Det var mellanstadiedisco. Musiken som spelades mest var Cotton Eye Joe och Nothing Compares 2U. Min kompis M var ihop med en kille i klassen, jag med en annan. För att beskydda killarnas identiteter kommer jag numera att kalla dem Tette (M’s kille) och Gunnar (min).
 
M och Tette var långt mer avancerade än vad jag och min kille var. Jag och Gunnar hade gått på bio en gång och sett Toy Story. Sedan hade jag vågat mig på att ge honom en kram, vilket var ett stort steg för mig.
 
Mellanstadiediscot hade väl nått ungefär halvvägs när M sa åt mig att det var dags för mig och Gunnar att hångla.
 
”Va?” svarade jag dumt.
”Nu är det dags,” tyckte M. ”Ni har ju varit ihop i flera veckor och bara kramats.”
 
Jag svarade inte för jag visste inte vad jag skulle säga. M gick iväg, och kom tillbaka efter ett par minuter.
 
”Okej, Tette hälsar från Gunnar att svaret är JA”, viskade M.
”Vaddå?”
”Ja, jag frågade Tette, som frågade Gunnar, och svaret är ja. Han vill hångla.”
”Men jag vill ju inte hångla,” sa jag vädjande.
”Var inte dum nu, vi ses allihop i hallen om fem minuter, häng bara på, det är dags nu.”
 
Jag gick till den där hallen på darrande knän och mötte upp Gunnar. Vi bestämde vilket håll vi skulle böja våra ansiktet och satte igång att rulla tungor.
 
Det var det äckligaste jag hade varit med om. Hånglet påminde mest om en Electrolux tvättmaskin. Jag måste ha svalt en halvliter saliv. Halvvägs igenom fick vi kramp i tungan och bestämde oss för att byta håll på tungvispandet. Efter ett tag avbröt jag och skyllde på att jag var trött.
 
Idag önskar jag att jag hade kunnat stå upp för mig själv mer än jag gjorde. Jag ville ju inte hångla, jag ville vänta, jag var bara 11 år och hela min kropp skrek nej. Jag vet inte hur det var för Gunnar, men jag gissar att upplevelsen inte var så angenäm för honom heller. Vi gjorde slut en tid efter, och vi upprepade aldrig Electrolux tvättmaskinen.
 
Det tog mig två år innan jag ville hångla med någon igen. Nästa hångel var med en äldre kille som hade mycket mer erfarenhet av att hångla än jag och Gunnar. Han lämnade mig med känslan ”AHA, det här är vad alla pratar om!” Sen är ju frågan vilken artonåring som vill hångla med en trettonåring??!…men jag är i alla fall tacksam att han botade min hångelfobi. Och jag hoppas, och tror, att någon botade Gunnars också.
 
Snipp snatt snut, så var den sagan slut!

5 reaktion på “Ville inte hångla / Dag 3 av 50

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>