Om att bli avvisad / Dag 5 av 50

 
För ett par år sedan så var jag nybliven singel. Jag hade precis kommit ut ur en lång relation och tyckte det var skönt att bo själv och vara själv. En helg träffade jag en kille. Vi spenderade en rolig helg ihop, men när helgen var över så var relationen över. Han skulle åka hem och han bodde långt bort.
 
Jag ville egentligen fortsätta att vara singel, men samtidigt så kunde jag inte riktigt släppa honom. Vi hördes ofta veckan efter och jag fick fjärilar i magen. Jag var rädd att jag skulle kära ner mig i honom om vi inte slutade höras jämt och ständigt, och jag ville inte bli kär i någon just då. Jag beslutade mig därför för att berätta vad jag kände, och jag var ganska säker på att han kände exakt samma sak (han hade nämligen också precis kommit ur 10 års monogama relationer, där den ena hade avlöst den andra). 
 
 
Eftersom jag är musiker så skrev jag en låt om mina mixade känslor som jag skickade till honom. Texten berättade om konflikten i mig. Gillar nog dig, vill inte gilla dig, vill vara fri, är inte tjejen för dig, därför borde vi nog avsluta det här. Budskapet som var underliggande var att om han skulle skriva ”jag gillar dig också” så skulle jag hoppa på första bästa flygplan för att undersöka om relationen var något att bygga på eller inte. Men jag gissade att han inte skulle göra det, så jag var förberedd på ett fint avslut på relationen så jag kunde gå vidare med mitt glada singelliv.
 
Hans svar kom och det var helt fruktansvärt. Det var så dissigt, så cyniskt, så självgott. Det kändes som att få en knytnäve i magen. Jag häpnade över hur jag hade misstagit mig på honom – hur kunde jag tro att den här killen var något för mig egentligen? Jag hade ju inte känt honom mer än en vecka men ändå hade jag varit beredd på att ge honom en chans. Och så visade det sig att jag var så långt ute i skogen att jag inte ens såg träden. Han hade inte kunnat göra något som mördade alla mina inre fjärilar på ett mer effektivt sätt. Självföraktet dök upp och hånade mig: ”Du känner ju inte ens honom din lilla idiot! Varför gjorde du bort dig sådär? PINSAMT.”
 
 
Nästa som bankade på dörren var Den Låga Självkänslan.
”Ursäkta att jag är sen”, sa den, ”men här har du lite låg självkänsla. Du duger inte för honom, du borde skämmas, han är för bra för dig (kolla liksom vad han SKRIVER – hur tydligt är det inte!) ‘Du är inte min typ’ – det betyder såklart att du är tjock, ful och totalt ocharmig. Vem tror du att du är?!”
 
Jag ska inte gå in på fler detaljer, men det var bittra tårar, självömkan och mycket självförakt. Inte bara hade jag misstagit mig på honom, utan min låga självkänsla förklarade att det var för att jag inte dög som han hade betett sig så illa. ”Han skulle aldrig ha dissat en fotomodell”, rosslade den i mitt öra.
 
Det tog ett par dagar innan jag insåg att det inte alls var så. Vad knäppt jag hade tänkt! Självklart så hade hans diss ingenting med mitt egenvärde att göra. Jag duger ju precis som jag är! Självkärleken pussade Den Låga Självkänslan på kinden och den smälte långsamt bort. Jag såg mig själv i spegeln och log igen.
 
 
Min Inre Självbevarelsedrift reste sig långsamt upp och gav Självföraktet en knock-out. Jag hade i alla fall vågat, bestämde jag mig för. Vågat skicka en låt till en kille, vågat chansa, vågat bli avvisad. Och även blivit avvisad, för att inte säga rådissad – visst – men jag var i alla fall galet modig. Och jag ångrade mig inte. En dag, sa jag till mig själv, så kommer det att komma en person som ser hur jäkla fantastisk du är. Men det gjorde inte den här killen, så synd för honom. Då var han inte rätt för dig helt enkelt.
 
Idag skrattar jag när jag tänker på den där snubben. Jag hyser inget agg mot honom alls, han kunde ha betett sig schysstare, absolut, men idag är det bara en skön historia. Jag lärde mig massor och framför allt att ingen annan bestämmer mitt värde. Dessutom så uppfyllde jag mitt livslånga löfte till mig själv. Vet ni vad det är för löfte?
 
JAG HAR LOVAT MIG SJÄLV ATT ALDRIG ÅNGRA NÅGOT SOM JAG INTE GJORDE.
Hellre lever jag ett liv och ångrar saker jag gjort än att ångra saker som jag aldrig vågade göra. Jag har gjort massor av misstag, blivit dissad, utskrattad, idiotförklarad. Men jag ångrar ingenting.
Här får ni en låt som alltid påminner mig om det. Puss på er!
 

2 reaktion på “Om att bli avvisad / Dag 5 av 50

  1. Sara

    Riktigt häftigt och modigt gjort om du frågar mig! :) Och vem skulle inte vilja ha en låt skriven till sig? Han borde ha blivit lite stolt också tycker jag. Jag hade blivit sjukt stolt! ^^,

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>