Förlossningsberättelse

Nu kommer den! Förlossningsberättelsen – berättelsen om hur det egentligen gick till när min knodd valde att dyka upp. Två dagar sen, men inte så sen som jag först trodde. Josefin och min syster Ullis var de som gissade rätt datum, grattis och total episk ära till er båda! 
 
Den 4 april klockan 03.30 kom en liten kille farande ut ur min kropp. Det här är den långa storyn. 
 
 
FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE
 
Del 1 – ”förvärkar”
 
Jag lovade ju tidigare att berätta sanningen för er och inte hålla på och konstra med att det var heeeelt fantastiskt, försöka lura i er att det inte alls gjorde ont och säga att jag födde så natuuuurligt att ni aaaanar inte. Men samtidigt så vill jag ändå berätta att min förlossningsberättelse innehåller mycket lite dramatik och gick hur bra som helst. Så om du är av ”blodiga förlossningsberättelser med rafflande incidenter”-typen så är detta inte något för dig. Det är en dryg 2:a på spänningsskalan, inte mer. Typ som Scream 2. Med rätt mycket skrik. 
 
Klockan två på onsdagen den 3 april fick jag molvärk, som mensvärk ungefär, fast inte värre än så. Det tog väl en timme och så insåg jag plötsligt att mensvärken gick över för att sedan börja igen ungefär var tionde minut. För att sparka igång det hela på allvar så gick jag på en promenad. Någonstans under promenaden kom jag på att jag borde köpa hem en massa gott ifall förlossningen skulle sätta igång, så jag vek av mot Coop och köpte chips, en massa glass och frysmat. De flesta förstföderskor ligger säkert i många timmar framför TV:n med chips och väntar på att förlossningen ska sätta igång, tänkte jag. 
 
I kassan fick jag en värk. Jag minns att kassörskan frågade om jag var okej, och jag svarade: 
”Absolut, jag är gravid så jag har bara lite förvärkar.” 
”Är det inte dags snart?”
”Jo, vi får hoppas det,” svarade jag och vankade hemåt. 
 
Väl hemma så var jag inte sugen på varesig glass eller chips, utan ett lätt illamående spred sig. (Här borde jag ha anat oråd, för jag är ALDRIG INTE SUGEN PÅ GLASS, men jag fattar tydligen långsamt). Jag skickade ett sms till min kille Kristofer och berättade att jag hade förvärkar, men att han absolut inte behövde lämna jobbet. K jobbade nämligen kvällspasset på sjukhuset och skulle inte vara hemma förrän elva. Jag tänkte att det ändå skulle ta minst en dag till innan det blev kritiskt. 
 
Jag blev dock lite osäker när mina förvärkar kom var 3-5 minut och ringde Förlossningen. En kvinna där upplyste mig om att jag inte alls hade förvärkar, utan riktiga värkar, om än oregelbundna. Hurra! 
”Ring igen när du har 2-3 värkar på 10 minuter med 1 minuts intensitet”, sa hon. 
Hon tipsade mig även om att duscha för att lindra smärtan, men när vi la på så kände jag plötsligt att jag inte orkade vara uppe längre utan gick och lade mig i sängen. Jag tog med mig chipspåsen som blev liggande helt ensam och övergiven. Den låg kvar där när vi kom hem från BB också. Stackars ensamma chipspåse. 
 
Del 2 – ”Halvskriker som en liten mes” 
 
Jag sms:ade och berättade för K att det var oregelbundna värkar men var noga med att framhålla att det kunde ta tid och avstanna precis när som helst. Klockan 18.00 ringde min mamma och hon måste ha hört något i min röst, för hon ville komma över. Jag tillbringade timmen medan jag väntade på mina föräldrar tillsammans med appen Värktimer som upplyste mig om att värkarna var regelbundna och tilltog i både styrka och frekvens hela tiden. Jag höll K uppdaterad, men skrev mest saker som ”Du behöver INTE komma hem” och ”här ligger jag och halvskriker som en liten mes”. 
 
När mina föräldrar kom så stod jag med huvudet över toalettstolen. Jag hade börjat må illa. De hjälpte mig att ta värkarna i ungefär en halvtimme till innan mamma sa bestämt att hon tyckte Kristofer borde komma hem. Varpå jag sms:ade just det till K. 
”Mamma tycker du borde komma hem nu.” 
Jag menar, bättre att skylla på sin mamma ifall K skulle vara tvungen att gå från jobbet helt i onödan, eller hur? 
 
Därifrån eskalerade allt väldigt snabbt och min mamma övertalade mig att det var dags att åka in till SÖS. Jag ringde dit och berättade att värkarna kom varannan var tredje minut och varade ca 50 sekunder. Medan vi pratade fick jag en värk och tog i lite extra så att kvinnan i luren skulle förstå allvaret. Hon sa ”Ni är välkomna in”. 
 
Jag fick hjälp att packa ihop allt och vi tog oss till sjukhuset. K tog en taxi dit från jobbet. Jag tänkte alltid att jag skulle vråla ”EPIDURAL” i samma ögonblick som jag nuddade sjukhusmarkerna och sen bli hemskickad för att jag var öppen en halv centimeter. Så det var inte alls förvånande när de konstaterade att jag var öppen 2-3 centimeter. 
”Skickar ni hem mig nu?” frågade jag ynkligt. 
”Nej, inte när du har såhär ont,” blev svaret. 
Kristofer kom och frågade direkt om det kunde bli bebis inatt. 
”Nej, hon är bara öppen 2 centimeter, så det kan dröja till imorgon kväll. En förstföderska öppnar sig i snitt en centimeter i timmen, men det är bara i snitt. Det kan dröja betydligt längre än sju timmar.” 
 
Det började göra rejält ont och lustgasen blev min bästa vän. Från början tyckte jag att gasen var riktigt rolig, jag fnissade och larvade mig. Vi bestämde oss för att jag skulle stå upp för att driva på det hela ytterligare. Så jag stod upp och skämtade med K om att jag var en pensionär med ett gåbord. Det var lite jobbigt att ta värkarna, men jag kände att jag nog skulle orka ett bra tag till. 
 
Ungefär halvvägs igenom den första timmen så började jag att kräkas, av lustgasen eller smärtan visste jag inte. Allt kom upp, både lunch och frukost. K fick hämta nya spypåsar hela tiden och jag kände mig äcklig, men märkte att jag brydde mig mindre och mindre om det. När timmen var slut så undersökte de mig igen och konstaterade att jag var öppen 7-8 centimeter. 
VA?!?!?!
Jag hade alltså öppnat mig 5 centimeter på en timme. Väldigt ovanligt som förstföderska. 
 
K var inte i rummet för tillfället, utan han var och värmde en vetekudde till min ländrygg. Så han stod ute i korridoren när barnmorskan fångade honom och berättade att det kanske kunde bli barn redan innan midnatt! 
 
 
En riktig jävla fräsching vid gåbordet.
 
Del 3 – ”EPIDURAAAAL!!!” 

Eftersom första delen hade gått så oerhört bra och smärtfritt (nåja) så kände jag inte alls för att ta Epiduralen. Jag visste att värkarbetet kunde stanna upp och såg då framför mig en 24-timmars förlossning. Så jag valde att fortsätta med lustgasen som nu skruvades upp till max eftersom värkarna tilltog. 
 
Däremot så måste jag berätta att det sista öppningsskedet var den absolut värsta smärtan jag upplevt. Jag var helt borta, skrek och efter en halvtimme så frågade de mig om Epiduralen igen och jag bad dem skynda på att ge mig den. Tyvärr så var det bara en narkosläkare på hela sjukhuset, och 4 andra kvinnor före mig i kön, så jag fick vänta i 1,5 timme på Epiduralen. Jag minns mycket lite av den tidsperioden över huvud taget, men jag minns att K var världens bästa stöd. Han fick påminna mig om att andas hela tiden, jag hade så ont att jag glömde bort att andas i lustgasen vilket ledde till att jag fick mer ont och glömde andas osv. Sån otroligt fin kille jag har! 
 
Många sidor på nätet berättar om hur ont Epiduralen gör, att det känns som att ryggen går av när de sätter in nålen. Men jag kan säga att så ont som jag redan hade så kände jag inte ett skit. Efter Epiduralen gjordes en undersökning som visade att jag redan hade öppnat mig 10 centimeter – så nu var det snart dags att krysta. Jag hade alltså klarat av hela öppningsskedet utan Epidural, men jag var glad att få en liten paus och kunna kommunicera med min omgivning igen och hämta kraft. 
 
Del 4 – ”Nä, nu räcker det!” 
 
Efter Epiduralen blev allt hanterbart igen, och istället började jag känna av ett massivt tryck nedåt. Ungefär som att ett bowlingklot trycks hårdare och hårdare mot ens bäckenbotten. Barnmorskan tog hål på fosterhinnan så att vattnet gick, och sedan satte de mig på en hoppborgsliknande stol för att försöka få igång knodden. Det är nämligen ingen idé att krysta förrän bebben ligger i rätt position, den måste ner i kanalen för att sedan komma ut på andra sidan. 
 
Det tog sin lilla tid eftersom Epiduralen gjorde att tiden mellan värkarna drogs ut, men strax innan 03.00 var jag redo att börja krysta. Många berättar historier om hur fantastiskt skönt det var att äntligen få ta i för kung och fosterland, men helt ärligt: när man har haft fruktansvärt sjukt ont i ett par timmar så är man rätt trött. Så det var ganska tufft att försöka få igång sig själv. Plus att trycket var så läskigt att jag behövde mycket peppning för att våga pusha tillräckligt hårt. 
 
Det var kanske fem värkar kvar när jag kände att jag hade fått nog, det var för jobbigt helt enkelt. 
”Nä, nu räcker det! OPERERA UT HONOM!” vrålade jag. 
K berättade efteråt att han började gapflabba när jag skrek det. 
Den fantastiska förlossningspersonalen övertalade mig då att känna efter mellan benen, för där stack nämligen ett huvud ut till hälften. Jag ville först inte, men till slut så vågade jag och det var exakt vad jag behövde. Jag fick nämligen kraften att ge allt när jag insåg hur snart jag skulle få träffa min knodd. 
 
Klockan 03.30 kom en liten Leo till världen. Han skrek direkt när han kom ut, allt var rörigt, K grät, han lades på mitt bröst och var helt perfekt och frisk och mådde bra. Sån lycka! 
 
THE END
 
 
Translation: Use the Google Toolbar below. 

42 reaktion på “Förlossningsberättelse

  1. Jonna

    Åååh! Förlossningsberättelser får mig alltid att gråta, haha :’) det är ju så oerhört vackert, det där allra första mötet med sitt barn!

    Svara
  2. Jonna

    Åååh! Förlossningsberättelser får mig alltid att gråta, haha :’) det är ju så oerhört vackert, det där allra första mötet med sitt barn!

    Svara
  3. BabyPeaches

    Oj. Det här läste jag med skräckblandad förtjusning vill jag lova. Skratta vågade jag inte göra, jag var rädd det var opassande.

    Vad kul att du äntligen fått fram den lille och att ni mår bra! Stort grattis!

    Svara
  4. BabyPeaches

    Oj. Jag läste detta med både skräck och förtjusning i sinnet. (Jag kan tänka mig mitt eget minspel under tiden jag läste..) Skratta vågade jag absolut inte göra. Otroligt intressant läsning var det iaf!

    Roligt att du äntligen fått ut den lille och att ni båda mår bra! Stort grattis!

    Svara
  5. Emelie

    Sjuuuuuukt mycket grattis! Underbart skrivet. Precis upptäckt din blogg och tror bestämt den är värd att följas. Lycka till med allt. ^^

    Svara
  6. Sussi

    Jisses vilken fantastisk, underbar och spännande förlossningsberättelse! Grymt imponerad av dig!

    Jag har ju mitt kvar och bara går omkring och undrar hur min förlossning kommer starta och om jag över huvud taget kommer palla =)

    Stooort grattis till det lilla miraklet!

    Svara
    1. Retrolover

      Åh jättelycka till! Självklart så kommer du att palla, även om du nog kommer att bli galet trött. Finns massor av smärtlindring och hjälp att få, men det viktigaste tror jag är ens eget mindset. Så en massa pepp till dig, du fixar det galant!

      Svara
  7. Jessica

    Supersöt liten Leo ni fått!
    Jag levde mig verkligen in i din berättelse och kände varje värk :)
    Min förlossning startade med hinnsvepning på
    Spec. Mvc på dagen sen vid 22 satte värkarna igång ,
    Visste inte om de skulle avta eller bli värre men efter en timmes klockande ringde jag förlossningen, de sa jag skulle
    Höra av mig när vår barnvakt kom. Hon kom en timme senare,
    Då hade jag haft värkar nonstop så det var i sista minuten vi åkte in till SÖS. Blev insläppta 01:30, och vet inte hur många gånger vi stannade på vägen för värkarna, sen kom vi in i ett rum och jag hann inte mer än lägga mig ner förren vattnet gick och jag kände jag ville krysta ut bebisen. Det gjorde jag. En kvart efter vi blivit insläppta på sös hade jag en underbar liten flicka på mitt bröst och var sådär lagomt chockad att det gått så snabbt:) ganska otroligt.
    Ett stort grattis och lycka till till Er!

    Svara
  8. Emma - Blue Masquerade

    Ååååhh blir allt lite tårögd här! ^^ Stort grattis till hela familjen!! Jag är så grymt imponerad av sånt här! Det skrämmer mig lite med tanken att själv va i en sån situation, om man skulle palla allt.. Men jag kan tänka mig att man är jävligt stolt över vad ens kropp klarar av att göra, att skapa en ny liten människa. ^^
    Välkommen till världen lilla Leo! ^^ Jag önskar er all lycka med nya familjelivet! ^^ (Tja det kommer va mycket som inte är rosenskimrande och underbart, men det ska tydligen vara värt det har jag hört. Det hör liksom till. ;P )

    Svara
    1. Retrolover

      Kvinnokroppen är fantastiskt, det är allt jag säger! Så du kommer självklart att fixa det du med :)

      Svara
  9. retrobohem

    Grinade lite när jag läste, dessa hormoner alltså!!! Det är skoj att du skriver att det inte var dramatiskt men sen när du skriver att du har minneslucka blir jag typ livrädd haha. Ett tag kvar ännu för mig iaf, tid att försöka förbereda sig inför vad som komma skall…

    Svara
    1. Retrolover

      Haha ja det kanske tolkas så, men jag har faktiskt inte minneslucka utan när man har sådär ont så kan man liksom inte fokusera på omvärlden bara. Då är man helt i fokus med sig själv och att ta sig igenom nästa värk. Du fixar det! Garanterat!!! Och som sagt så finns det ju grym smärtlindring :) Kram!

      Svara
  10. Alexandra

    Grattis till lillen:)
    Läste din andra blogg när du hade den:) på något vis försvann denna blogg efter jag sparade ner den och gav liksom upp. Men läste lite gamla inlägg på forumet där jag hitta dig från början och blev så nyfiken på hur det hade gått för dig OCH hittade dig!

    (Du lär inte minnas mig och kommentarerna på den andra bloggen, men en då:)..) kan berätta att jag nu också försöker få en liten tillsammans med min älskade sambo.

    Underbar förlossningsberättelse, du skriver väldigt bra:)

    Svara
    1. Retrolover

      Alexandra – SJÄLVKLART MINNS JAG DIG. Hur har det gått för dig? Vad kul att du hittat tillbaka hit :)

      Svara
  11. Alexandra

    Det går bra här, kul att du minns mig:) Det jag längtat så länge efter händer nu mig..eller vi hoppas det blir en liten snart:)

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>