Bakom mina solglasögon / Dag 8 av 50

 
Det var första gången jag reste till USA, och första gången jag flög en så lång sträcka själv. Jag hade två flygresor framför mig. Den första gick från Stockholm till Philadelphia och tog 9 timmar. Den andra gick från Philadelphia till Los Angeles och skulle ta 6 timmar. I LA skulle min dåvarande pojkvän hämta upp mig, så det enda jag skulle göra var att byta flyg själv i Philadelphia. Jag hade dessutom gott om tid, så jag behövde inte stressa. 
 
På Philadelphia Airport så tog det betydligt längre tid än jag trodde att komma igenom tullen och in i landet. Det var hur mycket folk som helst som ville in i USA, och alla blev förhörda om anledningen till vistelsen och fick lämna fingeravtryck och allt möjligt. Jag berättade nervöst att jag reste in för ”pleasure” snarare än ”business” och jag såg väl bara lagom suspekt ut, så de släppte in mig till slut. 
 
Efter det fick jag faktiskt skynda mig genom flygplatsen, men som tur var så hittade jag gaten ganska fort. Det stod ”LOS ANGELES” med stora bokstäver och folk köade redan för att boarda planet. Jag satte mig ner på en bänk och hämtade andan. Efter en stund tog jag fram en tidning och öppnade en påse godis. Jag betraktade kön lugnt och kände mig smart som inte stod i den, utan istället tog chansen att vila lite innan flygturen.
 
Den sista att boarda planet blev jag och gaten stängdes bakom mig. Jag skyndade in och såg fram emot att få sova lite. Det hade inte blivit mycket sömn på resan över Atlanten på grund av resnerver. Men något hindrade mina planer. Min flygstol var nämligen upptagen. En man med glasögon satt där med en Financial Times i högsta hugg. 
”Excuse me sir, you’re in my seat”, sa jag nervöst. 
”No, I’m not”. 
”Yes, you are”, sa jag och visade upp min biljett.
32C var min plats. Min!
Bara det att mannen med glasögonen visade upp sin biljett, och där stod det också 32C. Vad i helv…
 
I samma ögonblick så stod flygvärdinnan från gaten bakom mig och knackade mig på axeln. 
”You’re on the wrong plane”, sa hon. 
Hon bad inte om ursäkt, hon var inte ens vänlig, utan släpade mig bara av planet. 
”But this plane goes to LA”, försökte jag. 
”There are two planes leaving for LA right now. They changed the gates at the last minute. It’s your job to pay attention to the signs, miss. The other plane leaves right now,” sa hon. ”Hurry or you’ll miss it.”
Vi skyndade genom flygplatsen till den nya gaten. När vi kom dit var den stängd och ingenting syntes på skyltarna. Allt var dött. 
”Oh,” sa hon bara. ”You missed your flight.”
 
Jag kände hur paniken stegrades i mig. Jag hade inte växlat pengar, jag hade inte med mig någon mobiltelefon och jag hade inte heller några kris-cigaretter (jag tjuvrökte på den tiden). Tillvaron såg rätt dyster ut. 
”What do I do now?!” sa jag med darrande röst.
”Stand in line over there, they’ll book you on the next flight”. 
Kvinnan gav mig fortfarande inte en tillstymmelse till leende. Hennes blick var hård och hennes röst ännu hårdare. Hon var irriterad på mig, det märktes, och troligtvis även på sig själv eftersom hon släppt in mig på fel plan. Utan att säga något mer knyckte hon på nacken och gick. Kvar stod jag och kände mig helt bortkommen, på en ny flygplats, i en ny värld, med problem som jag aldrig upplevt tidigare.
 
Jag kunde inte hindra det, jag började gråta. Och inte en sån där liten gråt med lite vått i ögat som går att blinka bort. Nej, nej, nej. En riktig praktgråt med krokodiltårar, svullna ögon och darrande underläpp. Samtidigt så insåg jag att om jag inte ställde mig i kön på direkten så skulle jag kanske inte få en plats på nästa plan. Så jag gjorde en kraftansträngning att sluta gråta. Jag testade allt – svalde hundra gånger, bet mig i kinden, nöp mig i armen, sa ”det ordnar sig” högt – men inget hjälpte. 
 
Lösningen blev istället att dölja gråten. Ni vet låttexten ”bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”? Bakom mina solglasögon storgrät jag på Philadelphia Airport. Jag satte på mig solbrillorna, ställde mig i kön och försökte gråta i smyg. Jag höll munnen stängd och torkade bort tårarna som föll nerför kinderna, men med solglasögonen på så syntes det inte så mycket inbillade jag mig. 
Jag hade nästan köat klart när en gäll röst störde min bakom-mina-solglasögon-gråt. Det var flygvärdinnan från gaten igen. 
”Excuse me miss, you can stop crying now. Your plane has been delayed”, var allt hon sa innan hon gick igen.
Sju timmar senare var jag i LA. 
 
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!  
 
 
Bild jag tog på resan från 3rd Street Promenade, Santa Monica, LA.
 
Translation: Click on the Google translate bar. 

4 reaktion på “Bakom mina solglasögon / Dag 8 av 50

  1. BabyPeaches

    Usch, vilken hemsk människa. Hon hade då aldrig hört talas om medkänsla. Förmodligen hade hon inte fått ligga på länge.. Tvi.

    Tur att det gick bra trots allt!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>