Den värsta dagen i mitt liv

En söndag får jag två streck på ett graviditetstest. Helt oväntat och totalt oplanerat. Är jag gravid? Kan jag ens bli gravid? Jag har aldrig varit gravid förut. Det känns inte som att jag är gravid, ska det inte kännas? Och hur har det gått till? (Ja, jag förstod ju hur det hade gått till, men jag var så säker på att det inte skulle kunna hända att det var mycket funderingar på hurihelvete och närihelvete). När jag berättar nyheten för K säger han efter någon minuts fundering: ”Min spontana känsla är att behålla det”. 

 

Oplanerat, oväntat men inte ovälkommet. Det tar tid att vänja sig vid tanken, men strax är vi himlastormande glada. Under 25 galna dagar börjar vi att planera hopflytt, köp av bostad och allt annat däremellan. Vi bestämmer oss för varandra, att vi ska genomföra detta ofattbara, förunderliga, häftiga. Vi ska bli föräldrar!

 

25 underbara och galna dagar senare är allt slut, i vecka 9 (8+5). Det är den 25 april och vi får beskedet under vårt första ultraljud. Det lilla fröet som skulle röra sig där inne, växa och frodas, lever inte. Läkaren ger mig beskedet att hjärtat har slutat slå. Och det har hon rätt i, för mitt hjärta slutar verkligen att slå. Vår bebis som vi skulle ha fått i november, den som vi förändrade vårt liv för, den som vi längtade så efter, har dött. Det är det enda jag kan ta in. Död, död, död. Hjärtat har slutat slå.

 

Jag minns väldigt lite av läkarnas instruktioner, Kristofer fick ta över helt, jag gick bara på autopilot. Han var en hjälte, helt fantastisk, tröstade mig gång på gång, lugnade mig varje gång jag fick ångest över något jag ätit, gjort, att jag på något sätt har förstört vår lycka genom att göra något fel.

 

På kvällen så bråkar vi stort. K tolkar allt jag säger fel, han är så arg så arg så arg. Det tar ett tag, men plötsligt förstår jag. Jag fattar att hans ilska är hans sätt att hantera sorgen. Så jag går emot denna arga kille, detta paket av explosiv ilska, och säger att allt kommer att bli okej. Jag tvingar honom att krama mig. Jag stryker honom över håret och känner hur han slappnar av. Plötsligt gråter han i mina armar.

 

Vår lilla knoddis blev inte av, men vi läker långsamt. Vi lär oss att stötta varandra, vi får se varandras allra värsta sidor och vi blir ett team. Efter en tid så börjar vi se framåt. Vi fortsätter att bygga upp vårt liv, vi köper glass på Nytorget, vi bokar en semesterresa ihop, vi köper en lägenhet, vi pussas massor, vi planerar en renovering och vips en dag så är jag gravid igen. Den här gången inte  tveksam, utan bara jättelycklig.

 

Veckorna i graviditeten går långsamt. Inte ens efter vecka 12 kan jag andas ut.

”Det finns ju folk som får missfall efter vecka 12″, säger jag till K som himlar med ögonen och säger att jag jämt oroar mig för allt.

Vi gör tre ultraljud i början, i vecka 9, 12, och 18. Jag vill helst göra ultraljud var och varannan dag för att försäkra mig om att allt står rätt till. Jag har så svårt att lita på att min kropp fungerar. 

 

När jag skriver de sista meningarna på det här inlägget så har jag en liten Leo i famnen. En varm liten nyvaken knodd som luktar helt himmelskt. Och jag tänker att det var meningen, att allt skulle bli precis såhär. För om vi inte hade förlorat vårt första frö så hade vårt andra frö inte blivit till. Och det fröet växte till en blomma, en liten Leo som jag ska vårda och älska för resten av mitt liv.  

 

31 reaktion på “Den värsta dagen i mitt liv

  1. emelina

    Min syster berättade litet sådär i förbifarten, efter att hon fått sitt första barn, att det varit en lång väg med många missfall. Jag hade frågat varför de väntat så länge att berätta att han ens skulle vara en del i vårat liv. Jag tittar chockat på henne och frågar varför i allsin dar hon inte berättat detta för mig. Hon hade inte behövt gå igenom det ensam.
    Men hon tittar bara litet sakligt på mig med något ledset i ögat och säger: ”Du frågade inte.”
    Och jag förstår då att det var en sorg som inte är lätt att dela med sig av. Det var hon och hennes man som gick igenom den sorgen. Att de inte ville berätta om den kommande lilla knodden, eftersom de inte ens visste om det skulle bli ett barn som överlevde. Tänk att gå med den oron hela tiden, och sorgen. Nä, nu börjar jag gråta.

    Svara
    1. Retrolover

      Åh Emelina, tack för att du delar med dig. Jag förstår varför din syster inte berättade. Den sorgen som blir av ett missfall går inte att dela med andra på samma sätt för att den är så…privat är nog rätt ord. I alla fall mellan mannen och kvinnan på ett väldigt djupt plan. Det blir ett slags kris i relationen, i alla fall blev det så för oss. Båda sörjer på olika sätt och det är svårt att släppa in utomstående. Jag och Kristofer pratar fortfarande om vårt första frö, men vi är båda överens om att det var Leo som skulle komma till oss. Och vilken glädje att din syster fick barn till slut! Och vilken tur att hon har en så fin syster som du. Massa kramar

      Svara
  2. Carolina

    har oxå haft en sådan hemsk dag då vår 1:a dotter dog. Hon lämnade oss en dag efter beräknad nedkomst. Har nu 2 underbara döttrar som är fulla av bus och glädje. Livet går vidare med dessa solstrålar.
    Njut av din guldklimp:)
    Kram Carolina

    Svara
    1. Retrolover

      Men åh Carolina <3 Tack för att du delar med dig. Kan inte ens greppa hur tufft det måste ha varit. Jättegrattis till dina två underbara döttrar som busar där hemma. Stor kram

      Svara
    1. Retrolover

      Åh <3 Vet flera som har varit med om det 2 ggr på raken. Vad härligt att du fick fina Stella!

      Svara
  3. Hanna

    Så fin berättelse ur ditt liv. Jag är själv i vecka 6 och precis lika nojig. Det har ju gått bra två gånger så kanske går det dåligt denna gång… Nej, det ska gå bra!

    Svara
    1. Retrolover

      Hanna jag minns själv hur orolig jag var, båda gångerna, men jättebra att du försöker att inte oroa dig. Det är så synd att oroa sig i förskott, mycket bättre att vara glad i förskott! Kram

      Svara
  4. Sussi

    Men åh så sorgligt… sitter här med massa tårar i ögonen! Hoppas att jag snart får hålla i min lilla bebis… och att han mår bra… oroar mig konstant…

    Tack för att du delade med dig. Kramar.

    Svara
    1. Retrolover

      Åh Sussi jag håller tummarna för dig. Minns själv hur jag oroade mig, båda gångerna. Det är lätt att säga ”oroa dig inte för all oro är i onödan”…men det är så svårt att låta bli. Jag hoppas att ni får er lilla knodd snart! Håller tummarna för att han dyker upp i helgen :) Massa kramar

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>