Killarna i klassen sjöng efter mig / Dag 10 av 50

Jag gick i korridoren med deras sång ringande i öronen. Av erfarenhet visste jag att det inte spelade någon roll vad jag sa, om jag försökte skämta bort det, slåss, springa, skrika. Det gjorde varken till eller från. När sången väl hade börjat så var det bara att uthärda. 
 
Som tonåring var jag extremt osäker. De flesta tonåringar går igenom ett sökande efter identitet. Själv hittade jag en ny identitet hela tiden. Jag gick igenom de allra flesta stilarna i högstadiet. Kickers. Posh. Punkare. Hiphoppare. Fashionista. Jag var helt säker på att om jag hittade mig genom kläderna så skulle jag hitta mitt självförtroende på kuppen, och i slutändan mig själv. Samma när det kom till inredning, jag kunde tillbringa timmar med att undra om jag föredrog ”varmt bohemiskt” eller ”svartvitt minimalistiskt” i mitt rum. Det tråkiga var att ingen av de här sakerna i slutändan gjorde att jag hittade mig själv. Så mycket energi lades ner helt i onödan. 
 
Killarna i klassen fortsatte att skandera sin sång. Jag försökte låsa in mig på toaletten, men de väntade utanför och fortsatte sedan. Vi var alla offer, men vi insåg det inte då. Många mådde så fruktansvärt dåligt i vår klass, och om någon ska beskyllas så är det faktiskt skolan. Min kompis Anna uttryckte det så träffsäkert: 
”Det var som att vi skulle vara till för skolan, istället för tvärtom. När det sedan kom en problemklass så kunde skolan inte hantera det och valde därför att blunda för alltihop.” 
 
Tjejer som skar sig i armarna, fick ätstörningar, försökte prestera så bra som möjligt på alla prov och gjorde allt för att klättra på den sociala stegen i klassen. Killar som satte på sig en järnmask av att vara självsäkra men som var enormt osäkra inuti och paniskt skräckslagna för att någon skulle upptäcka det. Istället agerade de utåt, tryckte ner andra och försökte till varje pris att hålla den där masken på plats. Den som skavde och gjorde ont varje morgon när de tog på sig den. 
 
Jag har inte gått på några klassåterträffar de senaste åren för att jag inte ser poängen. Vi mådde så fruktansvärt dåligt ihop, men det fanns inget som höll oss samman. Klassen var som en tickande bomb, men istället för att smälla utåt så smällde den inåt. Ingen lämnades oberörd. Ibland undrar jag om det är några av mina gamla klasskompisar som tror att jag inte går för att jag blev mobbad. Men så är det inte. 
 
Jag har valt att förlåta, på samma sätt som jag hoppas att andra valt att förlåta mig för hur jag betedde mig under de där åren. Killarna i klassen som skanderade den där sången är inbrända på min näthinna för alltid. Men det finns ingenting jag vill säga till dem, ingen dom att utfärda, ingen hämnd att utkrävas. Jag har förlåtit dem allihop.
 
Men jag glömmer aldrig. Jag glömmer aldrig när han som var den första killen jag kysste knuffade mig inför alla coola killar i klass 9D och skrek WANNABE så högt att folk runt omkring hoppade till. Jag glömmer inte att han jag var kär i gjorde en nidbild av mig så det såg ut som att jag sköt mig själv i huvudet. Jag kommer aldrig glömma alla gånger jag grät av rädsla för att mina nya vänner skulle få höra hur mobbad jag hade varit tidigare och kanske vända sig ifrån mig. För känslan av att inte duga hade blivit inpräntad i mitt skelett, och jag trodde länge att jag var tvungen att hålla masken inför mina nya vänner också för att bli accepterad. 
 
Om jag anklagar någon så är det skolan. Den där stora fina gula skolan mitt i stan som tyckte att vi elever skulle bete oss representativt, som skällde ut oss i timmar inför varje social sammankomst och sedan höjde oss till skyarna. 
 
Jag kommer aldrig att sätta mina barn i den där stora gula fina skolan. 
 
Translation: Click on the Google translate bar in the menu. 

12 reaktion på “Killarna i klassen sjöng efter mig / Dag 10 av 50

  1. Hanna Blomqvist

    Usch vad skolåren kan sätta djupa spår. Jag har också valt bort klassåterträffarna för det känns som hyckleri. Vi var många som inte trivdes och mådde bra i klassen så varför träffas nu och bevisa för varandra hur lyckade vi är?

    Svara
  2. Annika

    Alla har sina egna sanningar och allas sanningar är lika värda. Däremot kan de skilja sig åt och min sanning om klassen du beskriver är en annan än din sanning. Jag tyckte om den spretiga samling barn som vår klass bestod av, jag skulle krama om alla om jag träffade dem idag och jag minns en sammanhållning som växte sig ännu starkare efter en olycka. Att läsa att du upplevde att ”alla mådde så fruktansvärt dåligt ihop” och att ”alla lemlästades på något sätt” känns beklämmande. Jag kan inte ändra din sanning, men jag vill nyansera bilden.

    Svara
    1. Retrolover

      Tusen tack för din kommentar. Inser nu i efterhand att ordvalet kan tolkas på fler än ett sätt, vilket inte var min mening alls, min tanke var enbart känslomässigt. Kommer därför såklart ändra det ordvalet. Är jätteglad att du känner som du gör och hoppas såklart att fler delar din bild av det hela än min. Hyser inget agg längre mot någon, vilket jag hoppas märks i texten, och skulle såklart krama de flesta. Vi var barn och jag skyller som sagt inte på någon enskild individ.

      Svara
  3. Emma

    Riktigt fint och bra skrivet! Känner igen mig i mycket och jag tror att det är ganska vanligt.. Den där tiden där man vill så mycket men vet så lite. Aj det gör ont att va tonåring!

    Svara
  4. BabyPeaches

    I den här sittsen har jag också varit. Dock inte i högstadiet. I högstadiet blev jag av med allt. Innan dess fick jag också höra ”sånger”. Eller mer ramsor (och glåpord), som jag kommer ihåg mer än väl. Och det sätter sina spår.

    Idag är jag trygg i mig själv och det det låter som att du också är det, vilket du borde för Du är FANTASTISK.

    Svara
  5. Victoria

    Att det fanns problem på vår skola råder det inget tvivel om även om jag också tror på nyansering. Lika mycket som jag kommer ihåg hur dåligt vi mådde (och hur vårt beteende sedan eskalerade) kommer jag även ihåg våra goda stunder. Vi spenderade många fina barndomsminnen tillsammans i den här skolan, många tårar och skratt och mycket kärlek och smärta. Hade det inte varit för denna skola hade jag aldrig träffat dig så för det och för musiken kommer jag alltid vara den tacksam. Puss

    Svara
    1. Retrolover

      Fast eftersom du inte gick i min klass så är det väl ganska svårt för dig att nyansera den bilden? Jag är som du säkert vet jätteglad att vårt gäng träffades och är också himla glad för att du har bra minnen från vår skola. Jag har flest glada minnen från när vi hängde efter ordinarie skoltid :) Puss

      Svara
  6. Victoria

    Heh det har du helt rätt i. Jag vet inte hur det var i din klass bara hur det var i min, den eviga problemklassen E:) Jag ville bara ta upp våra fina minnen eftersom det är det jag har valt att ta med mig från den här tiden trots allt annat vi var med om (spenderade ju inte lika många år där som du heller). Du och de andra var bland de första vännerna jag någonsin har haft så det har kanske lite med saken att göra också. Jag var dock trasigare än många där när jag började så är nog ingen bra referens egentligen:-P

    För övrigt lever vi i en alltmer transnationell digitaliserad och anglofixerad värld där kapital i alla dess bemärkelser dikterar ungdomars beteenden och självdefinieringar. Den stora gula fina skolan är en perfekt symbol för heteronormativ uppfostran men det är det mesta runtomkring också tyvärr. Jag tror vi var lika mycket offer för 90-talets skolpolitik och geopolitiska situation som vi var för kontinuitetens krafter i skolan. Vi lär ut som vi själva har blivit lärda och det är någonstans där jag tror man måste börja bryta mönstret om man vill ha en sundare människosyn (precis som du själv skrev i inlägget)…

    Problemet är att det blir svårt så fort begreppen ”status” och ”lycka” kommer in i bilden. För att göra en lång historia kort, rekommenderar jag boken ”Status – Vägen till lycka” av Marie Söderqvist som just belyser ämnen såsom val av skola och det eviga sökandet efter ett själv man kan acceptera.

    Puss jag gillar verkligen din blogg^^

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>