Gravid, olycklig och ful

Jag trodde det var något fel på mig. En gravid kvinna var en lycklig person som gick runt och smekte sin runda mage med ett hemlighetsfullt leende på läpparna. Som seglade genom livet, oberörd av all dramatik, bärandes på ett mirakel. Hon berättade för alla att hon aldrig hade känt sig så levande, vacker och sexig. 
 
Själv såg jag mest en trött, tjock och ful person i spegeln. Jag hade ständig smärta på grund av min foglossning, vaggade fram överallt och sov dåligt på nätterna. Var trött jämt, orkade knappt gå till jobbet och vågade aldrig lova att jag skulle dyka upp när vänner ville ses. Det var ofta som jag stannade hemma istället, låg på soffan och försökte orka en dag till. Bara en.  
 
I hemlighet grät jag flera gånger i veckan. En sån där Lille Skutt-gråt när tårarna bara sprutade. Jag låste in mig i duschen och grät så att min sambo inte skulle höra. Det kändes omöjligt att prata om det
 
Jag hade ingen aning om att man kunde må dåligt av en graviditet. Istället trodde jag att det var något fel på mig. Jag började undra om jag skulle klara av att bli mamma över huvud taget. Tänk om jag hade gjort ett misstag? Jag var ju uppenbarligen inte stabil nog. Hur skulle jag orka ta hand om ett barn mitt i min eget känslokaos? Jag grät över mitt stackars barn som skulle få en så dålig mamma. 
 
Veckorna efter förlossningen vände det. Plötsligt så var jag mig själv igen. Min kropp svarade på mina rörelser, jag gick med förnyat självförtroende och fast blick. Smärtan var borta, jag sov bättre och orken kom sakta tillbaka. Mina känslor stabiliserades, jag började känna mig som en fast punkt i tillvaron istället för som ett grässtrå som minsta vindpust kunde fälla. Och Leo hade kommit in mitt liv. Den lilla bebisen som jag kunde göra allt för. Sån gränslös kärlek har jag aldrig tidigare upplevt och kommer aldrig att uppleva. 
 
Barnavårdscentralen gjorde en pyskologisk undersökning av mig efter Leos födsel. De ville säkerställa att jag inte hade fått en förlossningsdepression. Jag berättade att jag aldrig hade mått bättre. Först där och då började jag sätta ord på det känslomässiga kaos som graviditeten hade inneburit för mig. Att må så dåligt men inte våga prata om det.
 
Inte våga för att slippa höra att du är ju inte stabil nog att bli mamma om du känner såhär. Inte våga för att slippa höra att du borde ju vara tacksam för att du är gravid, fick inte du missfall förra gången? Inte våga eftersom man skulle må så bra som gravid, alla andra gjorde ju det. Kvinnan på Barnavårdscentralen berättade för mig att jag inte var ensam om att ha en sådan graviditet. Att det var hormonerna som hade spökat, och om jag bara hade vågat berätta så hade jag kunnat få hjälp och stöd. Men jag hade inte vågat. 
 
Att berätta en sån här sak är fortfarande läskigt för mig, men nu vågar jag. Jag vågar för att andra som haft liknande upplevelser inte ska känna sig ensamma. Att vara gravid, olycklig och känna sig ful innebär inte att man blir en dålig mamma. De svartaste känslorna brukar gå över av sig själv, men man kan behöva hjälp. Och den bästa hjälpen är såklart att prata om det.
 
Idag vågar jag prata om det. För dig. Och för mig. 
 
Translation: A story about when I was pregnant, unhappy and felt ugly. 

16 reaktion på “Gravid, olycklig och ful

  1. Anna-Livet på liden

    Jag blev oplanerat gravid mitt uppe i mina studier(två barn sen innan och en liten önskan om en tredje, när skolan var slut!). Det kom faktiskt som en ren chock, men samtidigt blev jag så glad.. Jag såg det som ett tecken på något sätt, att det måste vara meningen. Men min man var inte så glad, han blev chockad han också. Det blev ett par spända dagar hemma hos oss men vi beslöt att behålla, abort var otänkbart för mig. Jag växte in i det kan man säga, började planera och tänka. Köpte till och med något mammaplagg..och så slutade det i missfall i v11. Fostret var dött och det hela avslutades med skrapning en vecka senare. Min sorg var enorm. Jag trodde själv inte att jag skulle ta ett missfall så hårt som jag faktiskt gjorde. När jag sedan blev gravid på nytt efter ett par månader, planerat och välkommet från oss båda, så kunde jag bara inte bli glad. Jag berättade inte för någon och jag vågade inte känna något alls. Funderade till och med på abort, för det kändes så konstigt allting och att bli gravid på nytt gick alldeles för fort. Jag visste plötsligt inte om jag ville och jag kunde inte alls ta den här graviditeten till mig. Det var inte förrän ett UL i vecka 14 som det lossnade för mig. Då jag fick se en livs levande liten bebis på skärmen. Då kom glädjen och mammakänslorna fram igen. Men det dröjde ändå två veckor innan vi berättade för omgivningen. Före det hade vi inte brättat för någon, jag orkade inte ens berätta för min mamma innan..för jag var så rädd att behöva säga igen att ”nej det gick inte vägen”.
    Detta är också något jag sällan pratar om, men jag håller med, det är viktigt att våga prata om. Så att fler kvinnor med likartade känslor känner sig mindre ensamma.

    Svara
  2. Anna

    Precis sådär känner jag med! Kanske inte så orolig över hur jag blir som mamma men känner mig väldigt otacksam över min graviditet som bara gnäller. Jag fullkomligt hatar att inte känna mig som mig själv, inte orka och vara så fruktansvärt otymplig! Men snart, snart är jag mig själv igen! Känner mig nästan hemsk som längtar lila mycket efter det som efter bebisen

    Svara
    1. Retrolover

      Åh vad jag känner igen det där, att känna sig otacksam jämt. Men du, det blir så himla mycket bättre. Först kommer kanske en släng av baby blues (inte alltid, men det gjorde det för mig) men strax därefter så var det som natt till dag för mig. Lika bra som innan. Eller faktiskt ännu bättre för att man har en liten bebis att älska och lära känna!

      Svara
  3. Isabella Lindquist

    Visst är det knäppt att man som gravid förväntas ”stråla” och vara hur nöjd som helst! Folk (näst intill främlingar) kommer fram och vill klämma och klappa på magen. ”Men oj! Så stor du har blivit!! Hur många kg har du gått upp egentligen?!” (Det fick mig att vilja dunka huvet i väggen och bara tjuta hejdlöst. Hur stor hade jag blivit egentligen?!) Jag kände mig inte speciellt fin. Jag ”strålade” inte. Jag gnällde väl inte speciellt mycket när jag låg hemma och kräktes de fyra första månaderna, för det är knappt tillåtet. ”Det är såhär mär man är gravid” får man ofta till svar upplevde jag. ”Klart att du kan jobba fastän du är gravid! Det är ju ingen sjukdom”.

    Fast nu när jag har min lilla skrutt hos mig kan jag däremot känna mig som världens coolaste morsa! Jag skulle genomgå tusen likadana graviditeter för det lilla grabben! Dock kan jag fortfarande känna mig helt slut som människa vissa dagar och vill inget hellre än bara skrika rakt ut, men alla mammor har nog varit med om det skulle jag tro!

    Tack för att du delar med dig <3

    Svara
    1. Retrolover

      Haha jadå, hög igenkänningsfaktor på alltihop! Alla hade en åsikt om min kropp också, var jag inte enorm ”blir det kanske två???” så var jag för liten ”guuud vilken liten mage, är du verkligen i vecka 30″. Herregud så tröttsamt!

      Svara
  4. Karolin

    En sån graviditet hade jag som nr 2. Det var hemskt att samtidigt ta hand om vårt förta barn och sen må så in i norden dåligt. Det är en av de tuffaste tiderna i mitt liv. Men jag bad om hjälp och fick via mvc, men där konstaterade man att jag hade inte problem med min familj/barn utan med mig själv så därför skulle jag vända mig till vc för de kunde inte hjälpa mig. Det kändes som hela världen rasade, bara att be om hjälp tog så mycket energi och kraft att den var förbrukad. Jag orkade inte dra samma procedur en gång till, och mvc sa att de kunde inte hjälpa mig utan jag måste kontakta vc och be om hjälp själv för det höll de med om att jag verkligen behövde… Efter en hemsk förlossning, mest för att jag inte fick stöd psykiskt så kom vårt andra barn till världen efter några timmar. Så fort jag fick komma till mitt rum, det blev ny personal och jag bara fick ha bebisen utanför magen så släppte det! Jag kände det verkligen, lite som när man snabbspolar en film på en blomma som blommar ut efter ha varit lite halvvissen. Vi hade velat ha ett barn till, men vi vill inte utsätta mig, barnen eller någon annan för det här igen. Det kanske aldrig mer skulle bli så, men det är inte värt att chansa. Jag kan känna under press, stress, trötthet m.m så är jag inte lika stark som jag var innan den där graviditeten så det har satt sina spår

    Svara
    1. Retrolover

      Men vad sjukt att du inte fick bättre hjälp. Känner igen det där med att inte våga bli gravid igen, ibland känner jag att det inte är värt det. Men så tänker jag att det kanske inte blir samma sak igen, eller att jag nu är mer mentalt förberedd. Vi får se, det kommer dröja länge innan jag vågar hur som helst. Massa kramar till dig och tack för din berättelse!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>