Våra pojkvänner är inte vårt ansvar

Häromdagen hörde jag det igen, riktat till en tjej i min närhet.
”Vad gör din kille då?”
”Ingenting alls.”
”Men äsch! Du måste ta tag i honom, ruska om honom lite!”

Vänta nu. Det är något fel med den här bilden. För oavsett vad det gäller, ojämlikhet i hemmet, om ens kille aldrig vill ställa upp eller delta, ifall pojkvännen inte behandlar en bra – så får man ofta höra samma saker.

”Du borde uppfostra honom”.
”Du måste ruska om honom lite”.
”Du får säga åt honom på skarpen”.

Jag tycker absolut att kommunikation är det bästa sättet att lösa problem på. Men jag kan sätta min högra äggstock på att tjejen som får en sådan kommentar redan har tjatat sig trött, gnällt sig apatisk och kanske till och med skrikit sig blå i ansiktet för att åstadkomma förändring. För att få pojkvännen att ändra sig. Vilket inte går.

Vi kan inte förändra andra människor, och vi kan inte heller uppfostra vuxna män. De är redan färdiguppfostrade av någon annan nämligen. Men tjejer får ändå hela tiden höra att våra pojkvänner är vårt ansvar. Att vi borde säga till, säga ifrån och ta ansvar för deras beteende.

Jag säger det nu, en gång för alla: våra pojkvänner är inte vårt ansvar. Och om de inte förstår själva att de inte kan bete sig hur som helst så kommer vi att lämna dem. Statistiken säger nämligen att större andel kvinnor lämnar sina män i Sverige. Vet ni vad? Det tycker jag bara är bra.

Det har nämligen visat en sak: svenska kvinnor vill ha jämställda män med folkvett som tar ansvar för sig själva.

Vi förstår nämligen att vi är värda det.

8 reaktion på “Våra pojkvänner är inte vårt ansvar

  1. Jess

    Men alltså AMEN SISTER!!!
    Jag har själv lämnat pga detta (as you know) och det är det bästa jag gjort. Man KAN inte förändra någon. Det GÅR inte hur mycket man än vill. Och en dag, hux flux electrolux, så tröttnar man på att tjata och bah ”hejdå, du fattar ändå inte”.

    Du är så klok min älskade Johner!

    Blötaste pussen i stan på dig! <3

    Svara
  2. Katarina

    Uppfostran ska vi göra gentemot våra barn och ev husdjur, men inte vår partner i förhållandet.
    Efter år av försök till uppfostran av min kille, som senare blev min make, så kom jag fram till att antingen fick jag acceptera hans så egenheter när det gäller städning och oordning eller så fick jag lämna honom. I det läget gäller det ju att fundera över hur livsviktigt det är för förhållandet att mannen gör vissa saker eller om man faktiskt kan lära sig själv att ha överseende med det för att det finns viktigare saker i livet att oroa sig för. Idag, 18 år senare, så tjatar jag nästan aldrig längre och främst jag men även vårt förhållande mår mycket bättre av det. Visst, vårt hem är inte så städat som jag hade önskat varje dag, men jag fokuserar på viktigare saker i vårt liv som gör oss lyckliga. För jag orkar inte vara sur och arg jämt för att gubbstrutten tex hänger sina kläder på finstolarna i vardagsrummet ;)

    Så förändring i denna situation ska egentligen riktas mot oss själva där vi måste komma fram till vad som faktiskt kan vara ok och vad som till slut blir ohållbart. Det är ju inte bara en som ska anpassa sig när man går in i ett förhållande utan man måste mötas på mitten, för nog har vi också våra små egenheter som säkerligen retar gallfeber på vår sambo/make/maka :)

    Svara
  3. Pingback: 9 gånger när det sög att vara tjej | Retrolover | Vintage, 50s och retro

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>