Självkänsla och att vara mänsklig

Skillnaden mellan självkänsla och självförtroende är att självkänsla är känslan jag har för mig själv medan självförtroende är förtroendet jag har för mig själv. Jag kan ha en kass självkänsla och tycka att jag innerst inne är ganska värdelös, men ändå ha ett bra självförtroende och tro på min egen förmåga att klara av saker. Det låter kanske motstridigt, men det var precis så för mig. Högt självförtroende, katastrofal självkänsla.

Som många andra var jag en extremt osäker tonåring som gjorde och sa väldigt mycket saker bara för att få bekräftelse. Ju äldre jag blev, desto mer uppenbart blev det att jag behövde jobba på min självkänsla. Det gick helt enkelt inte så bra att leva som vuxen utan självkänsla. Jag fortsatte att söka bekräftelse på samma sätt som jag gjorde när jag var tonåring och när jag inte fick bekräftelse från andra så dök jag ner i stora svarta hål där jag kände mig förvirrad, värdelös och avskydde mig själv.

Jag läste böckerna av Mia Törnblom och började skriva listor över allt bra jag gjorde varje dag. Jag stod framför spegeln och affirmerade, alltså sa saker som jag inte själv trodde på egentligen, om hur fin jag var och att jag dög. Det konstiga var att ju mer jag jobbade med min självkänsla desto sämre blev den. Det var som att vi sprang i allt större cirklar och att självkänslan alltid sprang lite fortare, vilket gjorde att avståndet bara ökade och ökade hela tiden. Jag har nog aldrig jobbat så mycket för något i hela mitt liv som att få bättre självkänsla, men jag gjorde det på fel sätt.

Min historia är bara min, och jag säger inte att alla ska göra såhär, för alla människor är olika. Men för mig var nyckeln att acceptera mig själv och mina fel och brister. Det där låter riktigt klyschigt, vadå acceptera sina fel och brister? Det är väl självklart? Och det kanske är det för vissa, men så var det inte för mig.

Svart på vitt så följde jag en metod som inte fungerade för mig. Det fungerade inte att skriva listor om bra saker jag hade gjort varje dag. Det fungerade inte att stå framför spegeln och affirmera. Det fungerade inte för att jag ständigt värderade mig själv, istället för att acceptera mig själv.

För mig blev nyckeln istället att göra tvärtom. Att kasta listorna, att sluta upp med att lägga energin på att affirmera, att lägga ner att jobba på min självkänsla på det traditionella sättet. Istället så började jag öva på att vara mänsklig. Öva aktivt på att göra fel och vara okej med det.

Jag började få självinsikt om vem jag faktiskt var istället för att jaga den där personen jag kunde bli. Jag insåg att ingen människa är perfekt och skärskådade min lista som jag hade i huvudet över mina fel och brister. Inget tålamod, en drama queen, känslomänniska, perioder av osäkerhet, självcentrerad, tendens att trampa folk på tårna, dåligt humör när jag inte får sova, enormt självkritisk, såna saker. Och så började jag skämta om det, ta det till mig, acceptera det, öva på att be om ursäkt men ändå säga ”jag vet, jag är sån, jag jobbar på det, men såhär är jag, och jag accepterar det”. Jag vände på steken och det gjorde hela skillnaden.

Det märkligaste av allt var att när jag accepterar mina fel och brister så behöver jag inte värdera mig själv hela tiden på daglig basis. Istället så blir min reaktion mer att ”nämen hallå, dåligt-tålamod, dig känner jag ju bra vid det här laget, hur är läget?” Det gör att jag inte längre hamnar i svarta hål av ”vad värdelös jag är, borde jag inte kunna bättre vid det här laget”. Jag kliver istället runt hålet och traskar vidare, nöjd med tillvaron.

Jag har slutat att slåss med mig själv och istället bestämt mig för att jag vill vara den jag är. Jag vill ha fel och brister idag, för det har alla, och det här är några av mina. Och de är inte så farliga när jag inte ger dem makten att bli det, när jag inte behandlar varje brist som en katastrof utan istället accepterar, ber om ursäkt, kanske skrattar lite åt mig själv och går vidare.

Jag har valt att vara mänsklig. Och det är självkänsla för mig.

11 reaktion på “Självkänsla och att vara mänsklig

  1. Sofia

    Hej Johanna! Känner så väl igen mig själv i det du beskriver. Hela min självbild har kretsat kring vad jag kan prestera, och när jag inte kunde det, så slog jag mig själv sönder och samman. Jag har p.g.a min dåliga självkänsla varit deprimerad, för att jag inte hade accepterat alla sidor av mig själv. Jag läste också Mia Törnbloms böcker (vilket var väldigt bra i början av mitt arbete med mig själv) men gick sedan över till att gå hos en psykolog där jag fick hjälp med att lokalisera de sidor som jag upplever som mindre bra med mig själv, och helt enkelt acceptera dem. Genom att lära känna dem, kunde jag också känna igen känslorna som bubblar upp inom mig i olika situationer, och tänka: ”Men vänta lite nu! Det här kanske inte alls är så stort och dramatiskt som jag upplever det, utan det kanske bara beror på min rädsla för att inte bli omtyckt” till exempel. Och så kan man lugna sig själv på det sättet. Idag har jag omfamnat alla sidor av mig själv, och genom att veta vad grunden är till dem, så kan jag vara okej med att de finns där – Men alltid försöka se saker positivt istället för att gräva ner mig! Oj, vilket långt inlägg det här blev. Avslutningsvis: Ãlskar din blogg!

    Svara
    1. admin Inläggsförfattare

      Åh vilken fin kommentar, tack för att du delade med dig! Och tack för att du älskar min blogg :)

      Svara
  2. Helly

    bra och tänkvärda ord. Det är lätt att en hamnar i andras tankar och metoder. Ibland är det ju faktiskt rätt skönt att få ha fel och göra fel. Att liksom känna sig mänsklig och operfekt, men ändå rätt glad ändå!

    Svara
  3. LadyPi

    Jag vill tipsa om en fantastisk bok ”Alkuajatus” som på svenska betyder Urtanken. Boken är en vägledning till att finna ditt äkta jag och se världen för vad det är, genomskåda dess lögner. Boken är inte religiös och säger inte hur du ska göra, tänka eller tycka utan den vägleder dig utifrån dig själv och inget annat. Hur grym som helst. Länkar till den svenska översättningen: http://www.alkuajatus.org/svenska/

    Svara
  4. Pingback: Om att våga lyckas | Retrolover | Retroblogg om vintage och livet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>