Om missfall, blod och höstmörker – del 1

tattoosidepieceroses

Det här är det läskigaste jag någonsin gjort i min blogg. Jag har aldrig lämnat ut såhär mycket. Det gör mig rädd och nervös att tänka på att så många kommer att läsa. Men jag vill ändå berätta, för att hjälpa andra. Så välkommen in i mina anteckningar från i höstas. Så nära en dagbok ni kan komma. 

19 oktober

Det var strömavbrott. I ljusskenet från min mobiltelefon såg jag det. Det förhatliga blodet som bara kan betyda en enda sak. Att det har gått åt helvete igen. Jag har fått missfall igen. En gång till. Helvetefanfanfan.

Kristofer säger att han inte är så ledsen.

”Du var ju inte gravid så länge, älskling,” säger han och tänker på den gången när jag var det i elva veckor. När den också var död i nästan en månad, utan att vi visste det.

Nej, den här gången var jag inte gravid så länge. Bara en dryg vecka. Inget att vara ledsen för med andra ord.

Kan någon snälla tala om varför det gör så ont ändå?

20 oktober

Jag har masken på idag. Alla mina leenden är falska och jag orkar inte låta någon komma nära. Hormonerna leker katt och råtta i min kropp. Så bräcklig, men ändå fungerande. På något sätt så går det den här gången också.

22 oktober

Det ledsna har gått över till ilska. Varför just jag? Några jag känner har drabbats en gång, men väldigt få har drabbats två eller fler gånger. Vad är oddsen på det? Låga.

Jag träffade en familjemedlem som skämtsamt sa:

”Nu är du ju van vid att få missfall, så det borde ju gå över snart”.

Van vid att få missfall. Ja.

Jag borde kanske vara van, men jag kan aldrig vänja mig.

24 oktober

Idag var jag på fest. Det var en gravid tjej där. Hon visste inte vad hon kunde äta av snittarna så jag gav lite råd. Det visade sig att det enda hon kunde äta på festen var chipset. Så jag åt drivor med snittar gjorda på prosciutto och chevré som jag svalde ner med ett glas prosecco. Hon åt chips.

Lyckliga jäkla människa.

26 oktober

Jag berättade för min chef idag. Min hjärna fungerar inte som den ska, min kropp är helt slut av hormonomställningen och jag har blött i över en vecka.

Det var ett fint samtal. Hon sa att jag inte behövde oroa mig, att jag gjorde så mycket så bra och att det inte skulle märkas.

Är så glad att jag har ett roligt jobb att gå till. Det är det enda som får mig att glömma en stund i taget. Om jag var hemma hela dagarna med min hjärna så skulle jag bli tokig.

27 oktober

Blodet har avstannat och graviditetstestet är negativt. Nu är den borta på riktigt. Jag sa igår att jag skulle vänta med att försöka igen, men jag känner nu att jag inte vill vänta en sekund.

En bekant är gravid. Jag har misstänkt det länge, men fick det bekräftat idag. Hon såg helt fantastisk ut och min avundsjuka äter upp mig inifrån. Jag vill vara glad, jag ÄR glad, men jag lyckas inte riktigt. Inte helt och hållet.

Hon har aldrig fått några missfall.

3 november

En kompis är gravid. Jag fick veta det idag. Så otroligt glad för hennes skull. Hennes första. Så härligt. En liten bebis i hennes mage. Så glad, bara glad, inget annat. Jätteglad. Jättemegaglad.

Det var först när jag ringde min syster och började gråta som jag insåg att jag kunde vara glad för henne – men ledsen för mig samtidigt. Utan att missunna henne allt härligt.

Jag viskade till min syster att jag kommer aldrig mer få barn. Leo kommer inte få syskon och får han det så kommer de aldrig leka, för åldersskillnaden kommer vara för stor.

”Det är sju år mellan oss, Johanna”, sa min kloka lillasyster.

Då kunde jag för första gången släppa det på riktigt. Låta det läka. Vi kommer förhoppningsvis att få syskon, men det kommer dröja ett tag till. Allt blir inte alltid som man har tänkt sig.

Det är såhär nu. Men min tur kommer.

 

20 reaktion på “Om missfall, blod och höstmörker – del 1

  1. Emma

    Vi visste att vi va gravida två dagar innan vi fick missfall. Och gud va ont det gjorde. På bara två dagsedel vi bygga upp så mycket framtid och känna sån lycka. Sååå, jag tror inte det spelar nån roll hur länge man vart gravid.

    Svara
    1. Retrolover-Johanna Inläggsförfattare

      Jag håller med helt, jag vet att det inte spelar någon roll, det gör fruktansvärt ont ändå. Beklagar verkligen ditt missfall <3

      Svara
  2. Catty

    Hade två väldigt tidiga missfall innan vi äntligen lyckades. De var så tidiga att jag trodde att något aldrig skulle få fäste och växa inuti mig. Tvivlet växte sig större o större i takt med att graviditeten lät vänta på sig. Till slut, ett och ett halvt år senare, stannade fostret kvar o har så gjort i 15 veckor snart. Trots det är oron där jämt o ständigt, kroppen har liksom svikit mig förr o jag litar inte på den. Förstår dina reaktioner till fullo. Tack för att du delar med dig.

    Svara
    1. Retrolover-Johanna Inläggsförfattare

      Tack för att DU delar med dig också, så otroligt starkt <3 Massa kramar

      Svara
  3. Louise Stigell

    Det är när man har den där känslan att man blottar sig för mycket som man ofta är något riktigt äkta och värdefullt på spåren. Tack för en så stark och sårbar text.

    Jag har inte varit med om något missfall (ännu), helt enkelt för att vi inte hunnit försöka få barn särskilt länge. Men vad jag förstått så är det väldigt vanligt. Är helt och fullt beredd på att det kommer hända mig minst en, antagligen flera gånger. Och att det kommer göra precis så ont som du beskriver. Så jag förstår verkligen.
    Det din syster sa, om att det ju är 7 år mellan er, är så bra. Har 8 år mellan mig och min äldsta brorsa. Tror inte åldern är det enda som är avgörande för hur bra en syskonrelation ska bli. Visst kanske man inte ”leker” på det viset som man gör när man är små tillsammans. Men man kan ha en minst lika nära och stark relation ändå, under hela livet. =)

    Kram på dig. <3

    Svara
    1. Retrolover-Johanna Inläggsförfattare

      Så är det verkligen, åldern har ingen betydelse <3 <3 <3
      Det är ju inte säkert att du får missfall, det är många som får ett missfall, men det är större chans att du aldrig upplever det än att du får det. Statistiken är ju lite olika beroende på var man tittar, men 10-25% av alla kända graviditeter blir missfall. Alltså är det inte många som får två och ännu färre som får fler.

      Svara
  4. Nina

    Är inne på min andra graviditet, det första slutade i missfall och jag är nu i vecka 21. Första gången hann jag vara gravid i en vecka innan jag började blöda. Det är galet vad man hinner planera på en vecka… Och sorgen efteråt. Jag var så himla ledsen.
    Ett halvår senare blev jag gravid igen, det var inte samma glädje som förra gången och jag har nojjat som fan. Nu har vi fått se bebis fyra gånger på UL och vi mår bra. Har äntligen kunnat släppa mycket av oron och börja njuta!

    Det är jättebra att det ”kommer ut” att tjejer får missfall och vad det gör med psyket. Känns som det är alldeles för mycket tabu om det. Jag kan prata om det, men gör det ogärna. Men det är för det ffr för ont när jag tänker på det.

    Svara
    1. Retrolover-Johanna Inläggsförfattare

      Tack för att du delar med dig <3 det GÖR ont och det är ett superviktigt samtalsämne. Massa kramar och lycka till med din graviditet! Jag är i vecka 22 nu så vi föder ju kanske samtidigt i sommar :)

      Svara
      1. Nina

        Jamen jag tror vi borde ha BF nästan samtidigt, 30 juli har jag fått, men vi får se hur det går med det datumet:) Gärna tidigare, men det är för jag är så jekla nyfiken på filuren som bökar omkring i magen! <3

        Svara
        1. Retrolover-Johanna Inläggsförfattare

          Jag har 22 juli så knappt en vecka tidigare! Jag kanske får sent så får du tidigt? :)

          Svara
  5. M

    Jag sitter här och storgråter. Så otroligt starkt, och viktigt och fint att du delar med dig av detta. Och det är klart att det gör ONT, oavsett om man vetat om att man varit gravid i en dag eller en månad, och oavsett om man fått missfall en eller flera gånger (hur kan någon ens skämta om man att man ”borde vara van”!?) , och det får göra ont. Och man kan vara glad för andra men samtidigt jätteledsen för sin egen del, och jag tycker och hoppas att gravida vänner och bekanta förstår det
    <3<3<3<3

    Svara
    1. Retrolover-Johanna Inläggsförfattare

      Tack för din kommentar <3 Tycker det är så viktigt att diskutera sånt som känns ”förbjudet”, tack för att du bidrar till det. Så himla viktigt att vi låter varandra känna precis det vi gör. Och vill tillägga även om kommentaren var lite klantig så vet jag att hen inte menade något illa, utan blev obekväm och försökte skämta bort det hela.

      Svara
  6. vardagskonst

    blev lite tagen av det här inlägget. av din innerlighet, av din ärlighet. tror många i samma situation skulle kunna finna tröst i dina anteckningar. det var så fint på något vis, om än samtidigt mycket smärtsamt. kram.

    Svara
  7. Pingback: Letar hus och försöker hålla sams - Retrolovers retroblogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>