Kategoriarkiv: Gravid

En familj på fyra

image1

Det finns inga klyschor som kan förklara hur glad jag är att just han kom. Den där bebisen som föddes efter löjligt korta 2,5 timmes aktiva värkar. En liten (än så länge) namnlös krabat som bara känns helt självklar i vår familj. Så älskad och efterlängtad att det inte är klokt.

Det är en sån bergochdalbana att få barn. Ena dagen så går allt hur smidigt som helst. Man är oövervinnerlig, the boss of all bosses, Katla släng dig i väggen. Nästa så gråter man av trötthet och hormoner som lämnar kroppen, har djävulskt ont i de mjölkstinna brösten och känner sig helt misslyckad. Fail, kaputt, schlut som artist. Speciellt nu när jag har två att bry mig om. Den lilla behöver mig i allt och den stora får inget kvar. Jag är sämsta mamman på jorden och kommer skada mitt äldsta barn för livet. Galna tankar, men ack så verkliga klockan fem på morgonen efter ett par sömnlösa nätter.

Jag tror jag behöver lite tid till innan jag berättar allt, men jag ville ändå kika in och säga att bebisen är här och att vi alla mår bra. Och att snart, snart, snart är jag tillbaka igen.

Men först ska jag bebisgosa lite på repeat <3

Igångsättning gravid – jag fick det!

retroloverfamiljbarn

Hurra och jubel och granater! Jag har fått en igångsättning beviljad. Av privata skäl så vill jag inte berätta exakt när eller var jag kommer att sättas igång, men jag kan avslöja att det är inom en vecka. Så det betyder alltså att bebisen i magen är en julibebis.

Idag var jag även hos läkaren och fick en hinnsvepning. Tyvärr så verkar det inte ha gett någon effekt, har knappt ens lite mensvärk så sovdosen jag hade med mig kommer att återvinnas till Apoteket vid första bästa tillfälle. Jag kan avslöja att jag redan har öppnat mig, men att min livmodertapp inte förkortats tillräckligt än. Så en hinnsvepning kan göra att jag mognar på lite snabbare och även sätta igång förlossningen. Meeeen kommer det inte igång av sig självt så blir det alltså bebis här snart ändå. Sån lättnad!

Tänk att vår familj snart går från tre personer till fyra. Det är ett sånt oerhört steg att jag knappt fattar. Försöker att njuta av lugnet nu samtidigt som jag inser att det bästa ligger framför mig. Tvåbarnskaoset, here I come!

Bebisnedräkning

retrolover leo kristofer

Jag lovade ju att publicera allas gissningar på när bebisen kommer. Så alla ni som gissade, här kommer era datum! Överstruket datum har passerat redan.

 

9 juli – Jess

19 juli – Anna

21 juli – Louise

23 juli - Linnéa

27 juli – Lovisa

29 juli – jag

31 juli – Matilda

3 augusti – Jenny H

5 augusti – Helena B

 

Nu får vi se vad Specialmödravården säger om igångsättning/hinnsvepning på torsdag. I bästa fall kanske jag får en julibebis! Som jag längtar. Det är inte klokt.

Idag packar jag BB-väskan också, något jag inte velat göra tidigare. Jag vet att det är i senaste laget, men det är så jag funkar. För mig är det nämligen samma sak som att köpa julklappar mitt i sommaren. Den som väntar på något gott… :)

I väntans tider

IMG_2811

Hej! Förlåt för radioskuggan, men vi åker mellan landet och staden just nu. Och på det förstnämnda så har jag ingen 4G-täckning whatsoever, något som både är skönt och plågsamt för en internetberoende.

På landet har vi allt som Leo kan önska sig – trädgård att leka i, små bär att äta på, strand att bada vid och skog att traska i. Bara grejen att han kan gå in och ut själv precis när han vill var ett nöjesfält i början. Han gick in och ut ur huset i timmar. In genom ena ingången och ut genom den andra, runt runt runt, tills det var dags att gå och lägga sig.

IMG_2868

Själv går jag mest i väntans tider, med BF (beräknat förlossningsdatum) på fredag och träff med Specialmödravården på torsdag. Jag hoppas nu på att få en igångsättning då jag har haft en så tuff graviditet att jag känner mig helt psykiskt och fysiskt slut. Det är inte likt mig att gnälla här på bloggen och jag vill inte göra det nu heller.

IMG_1055Jag är ju gravid och sååå otroligt tacksam över den ynnesten. Det är ingenting jag tar för givet efter alla missfall. Men samtidigt så känner jag i hela kroppen att det räcker nu, att nu får det vara tillräckligt. Nu har jag bitit ihop i flera månader med ständig smärta, knappt vågat gå hemifrån av rädsla för att dra igång en prematur födsel och det har slitit hårt på mitt psyke. Därför hoppas jag nu på att få en igångsättning, men jag vet ju samtidigt hur svårt det är att få det. Min barnmorska är positiv medan jag försöker att inte hoppas för mycket. Ni kan väl hålla tummarna är ni gulliga?

Puss!

Retroklänning och gravidmage vecka 30

sjömansklänning gravid

Nu har jag tydligen gått in i vecka 30! Vad hände med tiden egentligen? Alla påminner mig om att varje vecka är en seger eftersom jag (enligt läkaren) riskerar prematur födsel. Men något djupt inne i mig säger att bebisen kommer vecka 41 (40+6) ändå, oavsett vad jag gör…

Så hur är det nu med preggostatusen i vecka 30? Det är inte många plagg som passar just nu. Igår kom min mamma förbi på fika och utbrast ”Vilken söt topp!” Tack, men det är en prickig klänning, svarade jag och la den mentalt på listan över Saker jag kan ha efter bebisen fötts. Som bara blir längre för varje dag. Det senaste är trosor som helt plötsligt inte känns bekväma över gravidmagen. Jag behöver köpa fler gigantiska Bridget Jones-trosor, helt klart.

Andra gravidrelaterade grejor utan inbördes ordning: Jag kan dricka svart kaffe igen helt plötsligt. Halsbrännan man får mot slutet har dykt upp men det funkar med knäckebröd. Jag sover bäst på soffan eftersom min säng är för mjuk. Mina fötter är för svullna för alla skor, jag vill helst gå barfota jämt. Just nu väntar jag på att naveln ska poppa ut.

gravid retroklänning

Annan viktig sak som hänt: Jag fick alla rätt på Vem bor här igår igen! WOOP WOOP. Nu är säsongen tyvärr slut så jag är på jakt efter en ersättare. Några tips?

Retroklänning från Beyond Retro och skor från Swedish Hasbeens.

Om män skulle föda barn

Leo baby

Om män skulle föda barn så skulle alla män ha en plats att föda på. Ingen man med värkar skulle bli ombedd att ge sig ut på motorvägen mitt i natten för att hitta ett annat sjukhus. Det skulle finnas gott om platser för att förlösa alla män och det skulle vara planerat sedan länge. För männens och barnens säkerhet.

Om män skulle föda barn så skulle alla förlossningar vara planerade. Alla skulle få välja mellan att snittas eller att bli igångsatta. Ingen skulle tvinga en man att vänta till vecka 42 med argumentet ”Det är bättre för barnets skull”.

Om män skulle föda barn så skulle ingen prata om att föda barn utan smärtlindring. Alla män skulle smärtlindras på sjukhus från första förvärken och få ligga där den tiden som förlossningen tog. Ingen skulle be en man att åka hem om han inte var öppen si och så många centimeter. Alla skulle respektera att om en man har ont, så gör det verkligen ont.

Om män skulle föda barn så skulle ingen prata om ”naturliga förlossningar” som något positivt. I de fall när födslarna ändå råkade ske oplanerat istället för via planerat snitt eller igångsättning så skulle mannen kompenseras av samhället. Anhöriga skulle förfasa sig och Aftonbladet skulle intervjua. ”Antons värsta mardröm blev sann: Jag födde mitt barn helt obedövad”.

Om män skulle föda barn så skulle plastikkirurger sy ihop dem efteråt. Alla ärr skulle kompenseras.

Om män skulle föda barn så skulle ingen lida i tysthet med förlossningsskador. Ingen man skulle heller bli ombedd att bita ihop när det gjorde ont att ha sex. Utan ett fungerande sexliv för män så blir det ju inga fler barn, det skulle alla förstå.

Om män skulle föda barn så skulle graviditet vara likställt med sjukdom i försäkringskassans ögon. Alla som ansökte skulle få gå hemma sjukskrivna hela graviditeten.

Om män skulle föda barn så skulle alla män med foglossning få rätt till sjuktransport till och från jobbet. Ingen man med foglossning skulle behöva gå ett steg i smärta.

Om män skulle föda barn så skulle alla män med gravidillamående få ligga sjukskrivna hemma i veckor med full lön utan det minsta knyst från sin arbetsgivare. Alla vet ju hur hemskt det är att ha magsjuka, eller hur?

Om män skulle föda barn så skulle barnmorskor vara högavlönade och förlossningsvården skulle vara den bästa som gick att få.

Om män skulle föda barn så skulle inga BB stängas. Om ett BB mot förmodan skulle behöva stängas så skulle ett nytt öppnas. Man skulle inte göra som idag, lämpa över alla förlossningar på redan existerande, överbelastade förlossningskliniker.

Det här är en fiktiv text där jag leker med tanken på hur det skulle vara ifall män var de som födde barn istället för kvinnor. Även om texten är överdriven för att bevisa en poäng så ligger det en ton av allvar i den. I Sverige har förlossningsvården blivit sämre och sämre. Förlossningskliniker stängs på löpande band och förlossningsvården bortprioriteras. Det är dags att säga ifrån. Läs mer och engagera er på Födelsevrålet

Funderingar om ”Tvåbarnschocken”

IMG_9476

När jag väntade Leo så målade alla fan på väggen. ”Nu är det kört!” ropade de högt. ”Sista sovmorgonen, sen får du aldrig sova mer”, skrattade de. ”Njut av din sista frukost i lugn och ro!” Allt skulle njutas av, eftersom när jag väl hade fått barn, då var det kört.

Ingen sa att det mesta i mitt liv skulle bli bättre. Ingen peppade en. Det fanns sömnlösa nätter och tuffa dagar, absolut. Men ingen berättade att jag skulle bli mer lycklig än jag någonsin varit. Men så blev det.

Den här gången pratar alla om tvåbarnschocken. ”Du kommer aldrig mer att räcka till!” säger de glatt. ”Nu är det kört!” ropar de. ”När den ena sover så är den andra vaken”, säger de med ringar under ögonen.

Kanske blir det så. Kanske blir jag extremt chockad av att få två barn, upplever en maktlöshet som jag aldrig upplevt innan, en trötthet utan dess like. När jag kunde vara hemma och mysa med min bebis sist så har jag nu en 3-åring att ta hand om. En i värsta fall missnöjd, svartsjuk och rastlös 3-åring som inte vill veta av bebisen.

Kanske blir det ett helvete. En tvåbarnschock som heter duga. Hur ska jag veta? Jag har ju bara ett barn.

Hur minskar man tvåbarnschocken? Vad gör man för att få ut det bästa av tvåbarnsomställningen? Hur kan jag göra övergången från ett till två barn så bra som möjligt? Alla tips tas tacksamt emot från er som har två, eller fler, barn!

Ute lyser solen men här inne är det vinter

Det har visst blivit vår där ute. Solen lyser, fåglarna kvittrar, blommorna sträcker ut sina blad och andas djupt. Skogen kallar på mig, de tysta stigarna, de varma klipphällarna. En kaffe termos och så jag.

Istället är jag fast inomhus. Gravid och sjukskriven för sammandragningar. Ordinerad att vila. Bara vila konstant precis hela tiden. Inte bära, inte gå, bara vila. Undvika allt som kan leda till det minsta stress. Jag känner mig som greven av Monte Cristo, oskyldigt dömd och fängslad på Château d’If. Men jag kan inte gräva någon hemlig tunnel för att ta mig ut, det skulle läkaren nog kalla ”ansträngning”.

Det kanske låter som en ljuv dröm för vissa. Kristofer sa att han skulle sitta i soffan en månad och spela TV-spel om situationen vore omvänd. Men vi är inte så lika på den punkten. Jag behöver något att göra. Något att ta mig för som inte hamnar i facken Stress eller Fysisk Ansträngning.

Därför behöver jag era bästa tips för att inte bli galen den här månaden! Vad kan jag göra utan att anstränga mig för mycket? Har ni enkla pysselidéer, ett kalasbra boktips eller något helt annat att tipsa om? Kommentera gärna <3

vintage border print skirt

Rädslan för att bli sjukskriven

retro gravid

Sedan veckor tillbaka så får jag onda sammandragningar i tid och otid. Min barnmorska har redan föreslagit sjukskrivning till mig flera gånger, men jag har försökt att vifta bort det. Låtsas som ingenting. Blundat och tänkt att det är normalt. Visslat i mörkret.

Nu har min barnmorska blivit backad av Specialistmödravården på SÖS. Den enda som ska säga sitt är läkaren nästa vecka. Och jag är rädd. Jag vill inte vara sjukskriven, jag vill inte ligga hela dagarna på sofflocket, jag vill inte gå hemma och vara deppig. När en del kanske skulle säga ”Åh vad mysigt!” så kan jag inte tänka mig något värre. Jag vill jobba på, hugga i, ha tusen bollar i luften. Jag trivs ju så, som den som driver saker framåt, den eviga projektledaren.

Min kropp sviker mig. Så känns det faktiskt idag. Varför gör den inte som jag vill? Jag försöker att stressa ner, men det går inte så bra eftersom jag blir stressad av att stressa ner, och ännu mer stressad av att jag blir stressad. För jag ska ju inte stressa säger de. Ta det lugnt, manar alla. Men de talar med en person som alltid levt under fart och fläkt. Att ta det lugnt känns mer som ett straff än en belöning. Och därför är det såklart precis det jag behöver göra. Öva på att varva ner. Släppa taget. Slappna av.

För även om jag tycker att det här är pest och pina, så vet jag ju. Det här handlar inte om mig.

Det här handlar om någon annan. Om ett litet barn, vars hjärta slår nedanför mitt.

Och det barnet är oändligt mycket viktigare än alla jobb i världen.

<3 <3 <3

Pst! Bilden är från min förra graviditet. Jag har inte haft orken att fota mig på ett tag, därför återanvänder jag den gamla bilden så länge.

Kalla mig inte tjockis

tattoopregnant

När jag är gravid så blir jag rund lite överallt. Vissa kvinnor kan konsten att bara gå upp några få klädsamma kilon på magen, men inte jag. Jag är inte byggd sådan helt enkelt. Jag går upp i vikt, många kilon, ganska jämnt fördelat över hela kroppen. Två bamsebröst, en stor mage och en rund kropp. Så ser jag ut när jag är gravid.

Jag ska absolut inte säga att jag blir tjock eftersom jag inte vet hur det är att vara tjock. Där vill jag inte ta mig tolkningsföreträde för tjocka personer. Jag har i vanliga fall en rätt normal kroppshydda, åt det kurviga hållet, men ingen skulle kalla mig tjock. (Åtminstone ingen med sund syn på kroppar).

Men nu, när jag är gravid. Då kommer kommentarerna.

Folk kallar mig tjockis med kärleksfull bebisröst. Och jag blir alltid lika förvånad.

Skulle de som kallar mig tjockis också kommentera min kroppsvikt om jag inte var gravid? Troligtvis är svaret på den frågan nej.

Varför tycker de då att de har rätten att kalla mig för tjock nu? Varför tycker de att det är roligt, eller till och med gulligt, av dem att göra det? Vad fyller det för behov hos dem att kalla mig tjockis?

”Jag menar inget illa,” kanske de försvarar sig. Och det gör de nog inte. Men de har ingen aning om hur illa det kan tas emot. Vilken ångest det kan skapa, hur ont det kan göra, hur det känns att bli tillplattad med ”lilla tjockis” bara för att man råkar vara gravid.

Bara för att jag har ett barn i magen så är det inte okej att bedöma min kropp, att jämföra den med andra kroppar, att fråga mig hur mycket jag har gått upp. Jag är fortfarande en vuxen kvinna som vill bli bemött med respekt.

Kalla mig inte tjockis. Det är nämligen inte det minsta gulligt, utan tvärtom, väldigt ohyfsat och tanklöst.