Kategoriarkiv: Gravid

Gravid vecka 18

gravidvecka18

Hjälp vad fort tiden går, redan vecka 18! Kan knappt fatta att jag snart är halvvägs genom graviditeten. Och just nu är det himla trevligt att vara gravid faktiskt, jag mår oförskämt bra helt enkelt. Visst har jag börjat märka andra trimestern-graviditetstecken. Jag orkar inte riktigt lika mycket längre och har börjat få ont i ryggslutet när jag gått eller stått länge. Men annars så är det mesta riktigt, riktigt bra.

Illamåendet lyser med sin frånvaro. Hurra för det! Det enda minuset är att det verkar som att det är bye-bye skräpmat den här graviditeten. Jag vet att jag borde vara glad åt det här, känna tacksamhet över min kropp som vet vad den behöver. Som hellre äter två portioner riktig mat och en fruktsallad till efterrätt än en påse lösgodis. Men jag känner mig lite lurad faktiskt, haha.

De där inbillade rörelserna jag skrev om förra veckan, ni vet? Det visade sig vara riktiga rörelser.

”Jag tror jag känner sparkar,” sa jag en kväll till Kristofer.

”Får jag känna?” undrade han.

Jag tog hans hand och lade den rätt. Som den rutinerade pappan han är så började han buffa på min mage. Men jag undrade vad i hela friden han höll på med. Och sa det också.

”Vad håller du på med?!” morrade jag.

”Jag försöker reta den lite,” svarade han lugnt.

Sedan kände vi. Två små sparkar mot hans hand. Helt pyttesmå. Som att någon petade på Kristofer genom min mage. Den bästa känslan i hela världen. Han med ett stort, fånigt leende och jag med tårar i ögonen.

Är så tacksam ibland att jag inte vet var jag ska ta vägen. Resan hit har verkligen inte varit lätt den här gången.
Men det tar vi en annan dag.

Gravid vecka 17

gravidvecka17retrolover

Nu är jag gravid vecka 17 och det börjar alltså närma sig halvvägs! 1:a mars har vi äntligen vårt stora rutinultraljud, det när man kollar bebis ordentligt och får veta mer ”på riktigt” när den kan tänkas behaga sig att dyka upp (här kan man bli fram- eller tillbakaflyttad i en vecka utan att de blinkar).

Vi gjorde inte KUB för att vi kände, både med den här graviditeten och den förra, att det spelar ingen roll för oss. Att göra KUB är att få en siffra på sannolikheten av om ens barn har Trisomi eller Downs syndrom. Sannolikheten kanske är 1/10000 och sedan ska man försöka förhålla sig till den siffran under resten av graviditeten. Men vad gör man om man får en tråkig siffra, kanske 1/20? Jo, man kan göra fostervattensprov för att få det svart på vitt. Men eftersom fostervattenprov innebär en missfallsrisk så visste jag att jag inte ville göra det. (Har fått tillräckligt många missfall i mitt liv, thank you very much). Alltså har vi valt bort KUB och tänker att oavsett om barnet är friskt eller inte så kommer det att bli så oerhört älskat att det knappt går att föreställa sig.

Meeeen med tanke på att vi inte gjorde KUB så vet vi alltså i-n-g-e-n-t-i-n-g inför ultraljudet nu i mars. Det kan ju se ut hur som helst där inne. Hjälp så läskigt. Jag oroar mig och känner efter och oroar mig. Finns den kvar där inne? Hallå? Den senaste veckan har jag börjat inbilla mig att jag känner små rörelser där inne, som fiskar som sprattlar och ibland att någon vänder sig. Men jag vågar inte ropa hej förrän jag känner riktiga sparkar.

En positiv sak som har hänt är att mitt illamående verkar ha gett med sig! Eller, alltså, jag kan fortfarande inte äta sakerna på illamående-listan (smör, grädde, glass, fet skräpmat, choklad, lösgodis m.m.). MEN jag behöver inte längre äta Lergigan comp hela dagarna och det var över en vecka sedan jag kräktes. Hurra!

Vad gäller vad jag kan äta så får jag nog inse att den här graviditeten har ett mönster när det gäller mina cravings. Förra helgen var det mango, nu är det syrlig blodapelsin. Det verkar som att exotiska frukter är min grej, ju dyrare desto bättre. För vem vill ha en billig craving när man kan få en dyr och exotisk? Som dessutom är svår att hitta i butik halva året…

Gravid vecka 16

gravidvecka16preggo

Tack för alla lyckönskningar och fina kommentarer! Både här, på Instagram och ni som skickat gulliga mejl. Ni är ju bara <3

Idag går jag in i vecka 16 enligt min preliminära beräkning. Jag är alltså mitt i de så kallade ”spökveckorna”, när gravidsymptomen har minskat samtidigt som det är för tidigt att känna fosterrörelser. Under hela graviditeten, både den här och förra, tycker jag spökveckorna är lite läskiga. Man har visserligen kommit över milstolpen vecka 12 (när den allra största missfallsrisken försvinner) men samtidigt så kan man inte vara säker på att det är något där inne. Hoho, ropar man och känner efter extremt mycket. Var det där en liten spark, eller var det bara lite nerver i kläm – eller lite luft på väg någonstans?

När jag läser om vecka 16 så står det ofta saker som att ”nu när illamåendet är borta…” Då vill jag mest kasta huvudet bakåt och vansinnesskratta som Cruella DeVil. BORTA?! HaHahAHaHahaHAHahah. Kontrollrummet där uppe skrattar också. Trodde hon att det skulle försvinna i vecka 12 eller? Stort fniss från publiken. Trodde hon att hon skulle vara kräkfri lagom till sin födelsedag? Spridda skratt. Har hon haft en lista i två månader över saker som hon vill äta, men som hon fortfarans inte kan äta? Publiken asgarvar.

Men det har blivit bättre, jag kräks inte varje dag längre och kan t o m äta någorlunda normalt numera. Min diet på honungsmackor och nudlar har bytts ut till något mer näringsrika matvanor i form av vegetariska rätter (har svårt för protein), mackor med kaviar eller hummus (smör är fortfarande inte att tänka på) och en nyväckt passion för mango. Undertecknad smällde själv inte en, utan två, megastora mangos själv igår kväll.

På min ”kan inte äta”-lista står följande saker: smör, allt som är stekt i smör, bröd som smakar smörigt, grädde eller glass som känns för fet, choklad (BUUUUU!!! Inte ok), lösgodis (kanske lika bra...) och all snabbmat i världen. Farväl pommes frites, pizza, hamburgare, vegetarisk korv med bröd… Vi ses på andra sidan juli!

Ett stort (litet) avslöjande

retrolovergravid

Hej alla fina läsare! Ni kanske har undrat var jag har hållit hus? På sistone har det bara varit sporadiska inlägg och väldigt lite nytagna bilder på mig. Det har sina förklaringar.

vintagegravid

Det är så att jag har mått ungefär som en babians bakdel. Det har varit en smärre bedrift att sätta på jobbdatorn på morgonen och ungefär som att bestiga Kilimanjaro att ta sig till närbutiken för att handla.

retroloverpregnant

Jag har nämligen en liten bebis i magen! Redan fått en kula också, mest tack vare en hälsosam diet av Lergigan comp, honungsmackor (smör får mig att spy) och snabbnudlar.

Att vara gravid, vänta knodd, ha en bulle i ugnen! Sån enorm glädje att jag vill göra vårskriket var och varannan dag. Hjula nerför hela Götgatan. Dra igång vågen bland publiken på Ullevi.

Hjälp vad lyckligt lottad jag är!

Gravid i ett helvetesgap

retrogravid

Jag kallar min graviditet med Leo för ”helvetesgapet i mitt liv”. Två år senare så är jag fortfarande överlycklig över att ha fått tillbaka min kropp. Den har inte längre gråt-ont av foglossning. Den orkar träna, lyfta barn, dansa hela natten, måla väggar och sova dåligt periodvis men ändå gå till jobbet. Jag får dessutom äta och dricka precis vad jag vill eftersom det bara är jag som tar skada av det.

Men framför allt så har jag inte hormoner som springer runt i kroppen och gör mig deprimerad. Alla gravida går väl runt med ett leende på läpparna och smeker sin mage, eller? Ingen gravid utom jag verkade stå flera dagar i veckan och storgråta i duschen och fundera på att checka ut från hela barngrejen. I mitt innersta var jag övertygad om att depressionen betydde att jag inte var stabil nog att bli mamma. Jag borde ju vara lycklig, jag skulle ju få ett barn.

Dagen efter förlossningen så var foglossningen i princip redan försvunnen. Visst, jag var fruktansvärt mör (sydd och hoplappad och överkörd av en lastbil typ) men jag skuttade ändå runt på sjukhuset. Och jag var överlycklig över att få träffa Leo som jag kastade en enda blick på och förlorade mig i för alltid. Depressionen försvann direkt och har inte visat sig igen.

Jag hoppas att jag, om jag väljer att försöka få ett barn till, blir gravid igen. Och blir jag det så hoppas jag att jag kan hoppa över helvetesgapet istället för att trilla ner i det. Ingen graviditet är ju den andra lik, säger de som vet.

Ni som har fått fler barn, har era graviditeter sett olika ut? Kunde ni hoppa över helvetesgapet eller trillade ni ner igen?

”Är det inte dags att göra syskon snart?”

gravidretrolover

När ens första barn blir ett par år gammalt så börjar folk i ens närhet fråga. ”När kommer syskonet då?” ”Dags att börja göra fler snart?” ”Ni vill väl inte att ert barn ska bli helt ensam när ni går bort?” 

För det första: Ta inte för givet att alla kan få ett barn till. Det kanske fungerar, kanske inte. Ingen vet förrän man provar. Att fråga om det inte är ”dags att göra ett syskon snart?” kan dessutom göra riktigt ont hos en person som redan försöker få ett till barn. Kanske har de redan försökt i flera år. Att få en IVF-utredning när man redan har ett gemensamt barn kostar och alla har inte råd.

För det andra: Ta inte för givet att alla vill ha fler barn. Av olika anledningar så kanske ett barn blev precis lagom för just den familjen. Kanske har kvinnan fått en förlossningsskada eller vill/kan inte genomgå fler graviditeter, kanske får de inte ihop det ekonomiskt eller så går det trögt hos adoptionsbyrån. Eller så är det någon helt annan anledning. Men det finns alltid en anledning, även om de kanske inte vill dela den med alla.

Det är inte själviskt att inte ”skaffa syskon”. Vänd på det! Det är en gåva att man över huvud taget har fått ETT barn från början.

Och det ska man verkligen inte ta för givet. 

Han heter Leo

Idag är det två veckor sedan jag blev mamma.
Antal nätter jag sovit hela natten: 0.
Antal timmar på jakt efter svaret ”varför gråter bebis”: 1-7 timmar per dygn.
Antal dagar jag haft andra kläder än mammatajts: 2.
Antal gånger jag pussat på bebis: 9 triljarder minst.
Antal monologer om hur jäkla söt bebis är: 897.
Antal gånger jag fått en lyckotår i ögat: 7164.
Det finns liksom inget annat att säga. Det här är det bästa jag gjort i hela mitt liv.
Det allra bästa.
Och han heter Leo.

Förlossningsberättelse

Nu kommer den! Förlossningsberättelsen – berättelsen om hur det egentligen gick till när min knodd valde att dyka upp. Två dagar sen, men inte så sen som jag först trodde. Josefin och min syster Ullis var de som gissade rätt datum, grattis och total episk ära till er båda! 
 
Den 4 april klockan 03.30 kom en liten kille farande ut ur min kropp. Det här är den långa storyn. 
 
 
FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE
 
Del 1 – ”förvärkar”
 
Jag lovade ju tidigare att berätta sanningen för er och inte hålla på och konstra med att det var heeeelt fantastiskt, försöka lura i er att det inte alls gjorde ont och säga att jag födde så natuuuurligt att ni aaaanar inte. Men samtidigt så vill jag ändå berätta att min förlossningsberättelse innehåller mycket lite dramatik och gick hur bra som helst. Så om du är av ”blodiga förlossningsberättelser med rafflande incidenter”-typen så är detta inte något för dig. Det är en dryg 2:a på spänningsskalan, inte mer. Typ som Scream 2. Med rätt mycket skrik. 
 
Klockan två på onsdagen den 3 april fick jag molvärk, som mensvärk ungefär, fast inte värre än så. Det tog väl en timme och så insåg jag plötsligt att mensvärken gick över för att sedan börja igen ungefär var tionde minut. För att sparka igång det hela på allvar så gick jag på en promenad. Någonstans under promenaden kom jag på att jag borde köpa hem en massa gott ifall förlossningen skulle sätta igång, så jag vek av mot Coop och köpte chips, en massa glass och frysmat. De flesta förstföderskor ligger säkert i många timmar framför TV:n med chips och väntar på att förlossningen ska sätta igång, tänkte jag. 
 
I kassan fick jag en värk. Jag minns att kassörskan frågade om jag var okej, och jag svarade: 
”Absolut, jag är gravid så jag har bara lite förvärkar.” 
”Är det inte dags snart?”
”Jo, vi får hoppas det,” svarade jag och vankade hemåt. 
 
Väl hemma så var jag inte sugen på varesig glass eller chips, utan ett lätt illamående spred sig. (Här borde jag ha anat oråd, för jag är ALDRIG INTE SUGEN PÅ GLASS, men jag fattar tydligen långsamt). Jag skickade ett sms till min kille Kristofer och berättade att jag hade förvärkar, men att han absolut inte behövde lämna jobbet. K jobbade nämligen kvällspasset på sjukhuset och skulle inte vara hemma förrän elva. Jag tänkte att det ändå skulle ta minst en dag till innan det blev kritiskt. 
 
Jag blev dock lite osäker när mina förvärkar kom var 3-5 minut och ringde Förlossningen. En kvinna där upplyste mig om att jag inte alls hade förvärkar, utan riktiga värkar, om än oregelbundna. Hurra! 
”Ring igen när du har 2-3 värkar på 10 minuter med 1 minuts intensitet”, sa hon. 
Hon tipsade mig även om att duscha för att lindra smärtan, men när vi la på så kände jag plötsligt att jag inte orkade vara uppe längre utan gick och lade mig i sängen. Jag tog med mig chipspåsen som blev liggande helt ensam och övergiven. Den låg kvar där när vi kom hem från BB också. Stackars ensamma chipspåse. 
 
Del 2 – ”Halvskriker som en liten mes” 
 
Jag sms:ade och berättade för K att det var oregelbundna värkar men var noga med att framhålla att det kunde ta tid och avstanna precis när som helst. Klockan 18.00 ringde min mamma och hon måste ha hört något i min röst, för hon ville komma över. Jag tillbringade timmen medan jag väntade på mina föräldrar tillsammans med appen Värktimer som upplyste mig om att värkarna var regelbundna och tilltog i både styrka och frekvens hela tiden. Jag höll K uppdaterad, men skrev mest saker som ”Du behöver INTE komma hem” och ”här ligger jag och halvskriker som en liten mes”. 
 
När mina föräldrar kom så stod jag med huvudet över toalettstolen. Jag hade börjat må illa. De hjälpte mig att ta värkarna i ungefär en halvtimme till innan mamma sa bestämt att hon tyckte Kristofer borde komma hem. Varpå jag sms:ade just det till K. 
”Mamma tycker du borde komma hem nu.” 
Jag menar, bättre att skylla på sin mamma ifall K skulle vara tvungen att gå från jobbet helt i onödan, eller hur? 
 
Därifrån eskalerade allt väldigt snabbt och min mamma övertalade mig att det var dags att åka in till SÖS. Jag ringde dit och berättade att värkarna kom varannan var tredje minut och varade ca 50 sekunder. Medan vi pratade fick jag en värk och tog i lite extra så att kvinnan i luren skulle förstå allvaret. Hon sa ”Ni är välkomna in”. 
 
Jag fick hjälp att packa ihop allt och vi tog oss till sjukhuset. K tog en taxi dit från jobbet. Jag tänkte alltid att jag skulle vråla ”EPIDURAL” i samma ögonblick som jag nuddade sjukhusmarkerna och sen bli hemskickad för att jag var öppen en halv centimeter. Så det var inte alls förvånande när de konstaterade att jag var öppen 2-3 centimeter. 
”Skickar ni hem mig nu?” frågade jag ynkligt. 
”Nej, inte när du har såhär ont,” blev svaret. 
Kristofer kom och frågade direkt om det kunde bli bebis inatt. 
”Nej, hon är bara öppen 2 centimeter, så det kan dröja till imorgon kväll. En förstföderska öppnar sig i snitt en centimeter i timmen, men det är bara i snitt. Det kan dröja betydligt längre än sju timmar.” 
 
Det började göra rejält ont och lustgasen blev min bästa vän. Från början tyckte jag att gasen var riktigt rolig, jag fnissade och larvade mig. Vi bestämde oss för att jag skulle stå upp för att driva på det hela ytterligare. Så jag stod upp och skämtade med K om att jag var en pensionär med ett gåbord. Det var lite jobbigt att ta värkarna, men jag kände att jag nog skulle orka ett bra tag till. 
 
Ungefär halvvägs igenom den första timmen så började jag att kräkas, av lustgasen eller smärtan visste jag inte. Allt kom upp, både lunch och frukost. K fick hämta nya spypåsar hela tiden och jag kände mig äcklig, men märkte att jag brydde mig mindre och mindre om det. När timmen var slut så undersökte de mig igen och konstaterade att jag var öppen 7-8 centimeter. 
VA?!?!?!
Jag hade alltså öppnat mig 5 centimeter på en timme. Väldigt ovanligt som förstföderska. 
 
K var inte i rummet för tillfället, utan han var och värmde en vetekudde till min ländrygg. Så han stod ute i korridoren när barnmorskan fångade honom och berättade att det kanske kunde bli barn redan innan midnatt! 
 
 
En riktig jävla fräsching vid gåbordet.
 
Del 3 – ”EPIDURAAAAL!!!” 

Eftersom första delen hade gått så oerhört bra och smärtfritt (nåja) så kände jag inte alls för att ta Epiduralen. Jag visste att värkarbetet kunde stanna upp och såg då framför mig en 24-timmars förlossning. Så jag valde att fortsätta med lustgasen som nu skruvades upp till max eftersom värkarna tilltog. 
 
Däremot så måste jag berätta att det sista öppningsskedet var den absolut värsta smärtan jag upplevt. Jag var helt borta, skrek och efter en halvtimme så frågade de mig om Epiduralen igen och jag bad dem skynda på att ge mig den. Tyvärr så var det bara en narkosläkare på hela sjukhuset, och 4 andra kvinnor före mig i kön, så jag fick vänta i 1,5 timme på Epiduralen. Jag minns mycket lite av den tidsperioden över huvud taget, men jag minns att K var världens bästa stöd. Han fick påminna mig om att andas hela tiden, jag hade så ont att jag glömde bort att andas i lustgasen vilket ledde till att jag fick mer ont och glömde andas osv. Sån otroligt fin kille jag har! 
 
Många sidor på nätet berättar om hur ont Epiduralen gör, att det känns som att ryggen går av när de sätter in nålen. Men jag kan säga att så ont som jag redan hade så kände jag inte ett skit. Efter Epiduralen gjordes en undersökning som visade att jag redan hade öppnat mig 10 centimeter – så nu var det snart dags att krysta. Jag hade alltså klarat av hela öppningsskedet utan Epidural, men jag var glad att få en liten paus och kunna kommunicera med min omgivning igen och hämta kraft. 
 
Del 4 – ”Nä, nu räcker det!” 
 
Efter Epiduralen blev allt hanterbart igen, och istället började jag känna av ett massivt tryck nedåt. Ungefär som att ett bowlingklot trycks hårdare och hårdare mot ens bäckenbotten. Barnmorskan tog hål på fosterhinnan så att vattnet gick, och sedan satte de mig på en hoppborgsliknande stol för att försöka få igång knodden. Det är nämligen ingen idé att krysta förrän bebben ligger i rätt position, den måste ner i kanalen för att sedan komma ut på andra sidan. 
 
Det tog sin lilla tid eftersom Epiduralen gjorde att tiden mellan värkarna drogs ut, men strax innan 03.00 var jag redo att börja krysta. Många berättar historier om hur fantastiskt skönt det var att äntligen få ta i för kung och fosterland, men helt ärligt: när man har haft fruktansvärt sjukt ont i ett par timmar så är man rätt trött. Så det var ganska tufft att försöka få igång sig själv. Plus att trycket var så läskigt att jag behövde mycket peppning för att våga pusha tillräckligt hårt. 
 
Det var kanske fem värkar kvar när jag kände att jag hade fått nog, det var för jobbigt helt enkelt. 
”Nä, nu räcker det! OPERERA UT HONOM!” vrålade jag. 
K berättade efteråt att han började gapflabba när jag skrek det. 
Den fantastiska förlossningspersonalen övertalade mig då att känna efter mellan benen, för där stack nämligen ett huvud ut till hälften. Jag ville först inte, men till slut så vågade jag och det var exakt vad jag behövde. Jag fick nämligen kraften att ge allt när jag insåg hur snart jag skulle få träffa min knodd. 
 
Klockan 03.30 kom en liten Leo till världen. Han skrek direkt när han kom ut, allt var rörigt, K grät, han lades på mitt bröst och var helt perfekt och frisk och mådde bra. Sån lycka! 
 
THE END
 
 
Translation: Use the Google Toolbar below. 

Hallå, knoddis! Dags att komma ut nu.

 
Idag har jag Beräknat Förlossningsdatum. Även om jag alltid vetat att jag skulle dra över tiden så känner jag ändå en galen otålighetskänsla. Jag har försökt att tala allvar med bebben, lockat med massor av pussar, men den har svarat att den trivs bra där inne. Varje gång den buffar och liksom inte får plats i magen så säger jag alltid ”Ser du, skyll dig själv! När du kommer ut finns det massor med rum, du kommer trivas bättre här.” Men den är tyvärr inte intresserad utan vill simma lugnt ett tag till.
 
Och inte nog med det, jag som haft massor av förvärkar i flera veckor har plötsligt inte känt någonting på 1,5 vecka… Ja ni hör säkert att det här kommer att bli en utdragen process. 
 
Såhär har ni gissat, de överstrukna datumen är (som ni förstår) överspelade. 
 

27 mars: Ullis

29 mars: Nathalie

1 april: Frasse

2 april: beräknat förlossningsdatum, läkarnas gissning

3 april: Doris, BabyPeaches

4 april: Jossan

5 april: Sara, MissC

6 april: Maddiie, Soya, Åke, Robin

7 april: Malin

8 april: Johanna, Celine, Nathalie

9 april: Nickolina

10 april: Lisa, jag, Mia

11 april: Beatrice

12 april: Anna, Emma

13 april: Tanja, Denise

15 april: Emelie