Kategoriarkiv: Mamma & föräldraskap

Så överlever man kolik

kolik

Den här texten är till dig. Du som har ett kolikbarn och googlar ”så överlever man kolik”. Det gjorde jag hundra gånger om dagen. Jag läste allt, alla studier, alla tips, alla råd.

Den här texten är baserad på ren överlevnad. Vill du ha avancerade råd så behöver du kontakta BVC. Jag är inte utbildad inom vård och omsorg. Jag är bara en förälder till ett barn som hade kolik i tre månader, en av de värsta tiderna i mitt liv.

Här kommer mina råd till dig.

1. Testa allt

Magdroppar från Polen? Japp. Kamomillte på sked? Yes. Mjölkfritt i flera veckor? Absolut. Allergiutredning? Ålrajt. Akupunktur mot kolik? Japp, pengar i sjön för vår del, men det kan hjälpa andra. Jag fick också veta att lactobaciller har en bevisad effekt mot kolik och kontaktade produktchefen för Semper magdroppar. Hen berättade att man kunde ge 10-15 droppar om dagen utan att det var farligt, så det gjorde vi.
Testa allt så du vet att du har gjort det. Men. Det är också viktigt att…

2. Ge upp

När du har testat alla magdroppar på denna planet, kostförändringar, flaskor, amningstekniker, akupunktur, sätt att rapa bebis på, you name it – ge upp. Det kan vara jobbigt att göra det, men du behöver göra det. Annars kommer du att driva dig själv och din omgivning till vansinne.
”Han skriker kanske för att jag åt tomat!”
”Tänk om det var för att vi inte lyckades rapa ordentligt den där gången!”
”Åh om jag ändå inte hade börjat med de där dropparna, det är deras fel!”
Nej, svarade min sambo (som även är sjuksköterska) lugnt, det är för att han har kolik. Och till slut förstod jag.

Kolikbarn skriker. Ingen vet varför. Vid någon tidpunkt måste du acceptera det och försöka göra det bästa av en omöjlig situation.

3. Ta hand om dig själv. 

Orkar du inte amma? Gör inte det då. Jag behövde sluta amma för att behålla förståndet. För att kunna komma hemifrån då och då. Jag orkade inte hyra någon pump och värma bröstmjölk i vattenbad. Jag ville bara vara fri. Och i samma ögonblick som jag slutade amma så blev mitt liv lite lättare.

Skäms inte för att du gör saker du behöver för att överleva. Om du behöver komma hemifrån, gå. Om du i såna fall måste ge ditt barn till en barnvakt som din bebis inte känner, gör det ändå.  Om du behöver ha hög musik och öronproppar för att orka med skriket, ha det. Vad det än är. Gör det.

4. Stressa inte

Stressa inte och oroa dig inte inför framtiden. Jag spenderade mycket tid med att oroa mig över min relation som knakade i fogarna (den gör det). Jag oroade mig över min kropp som fortfarande var i samma skick som när jag var nyförlöst (jag åt godis varje dag och tränade aldrig). Jag oroade mig över min 3-åring som inte fick fokuset som han behövde.

När jag ser tillbaka vill jag bara krama om mig själv och säga att det kommer att ordna sig. Det kommer inte alltid vara såhär. En dag så kommer koliken vara över och du får sova en hel natt. Ditt liv kommer att återvända. Din energi också. Och din relation kommer att bli bättre när ni båda är utvilade. Jag lovar. Stressa inte över framtiden, den kan vänta.

5. Hitta en kolik-kompis

Gå med i en Facebook-grupp och hitta en annan förälder till ett kolikbarn. Det är nämligen bara andra föräldrar till kolikbebisar som förstår varandra. Ledsen att behöva säga det, men du som inte har haft en bebis med kolik kan aldrig riktigt förstå.

Jag lärde känna en fantastisk tjej i Skåne och vi skrev till varandra på Facebook mitt i natten. Det var ofta snabba saker, ”Nu börjar nattpasset igen, huuur ska man orka!” Men det var skönt att få skriva av sig till någon som förstod mig till 100%. Vi håller fortfarande kontakten, vi har gått igenom eld tillsammans och kommit ut på andra sidan.

6. Lämna en gråtande bebis

Efter jag fick mitt första barn så hörde om det hemska Shaking Baby Syndrome. Det är när föräldrar skakar sin skrikande bebis så hårt att den får hjärnskador. Jag minns hur jag förfasade mig över detta. Hur kan man göra något så hemskt? Hur kan man ens hamna i den situationen? Stackars, stackars bebisar!

När mitt andra barn Lukas kom så sa jag och sambon till varandra med en mun: ”Det är föräldrar till kolikbarn som skakar sina barn”. Man kan inte förstå frustrationen som leder en till den punkten om man inte har varit där. Jag förstod inte innan jag hade varit ute och gått mitt i natten med vagnen i ösregn av ren desperation. Innan jag rullat vagn i timmar. Innan jag lyssnat på skrik i typ 23 av dygnets 24 timmar i flera veckor. Jag förstod verkligen inte, men det gör jag idag. Man ramlar över kanten och gör något, vad som helst, för att få skriket att sluta. Det kan hända dig och det kan hända mig.

Därför är det oerhört viktigt att du lämnar din bebis ibland. När du blir så frustrerad att du inte längre känner igen dig själv, lägg ditt barn själv i sängen eller vagnen och gå till ett annat rum och andas i ett par minuter. Att inte göra det är förenat med livsfara för ditt barn.

Jag har ett minne av en gång när både jag och min sambo stod utanför sovrummet där vår bebis skrek med uppspärrade, vilda blickar. ”Det är DIN tur!” ”Men jag tog honom hela natten!” ”Tror du jag kunde sova i det där oväsendet eller?” Osv.

Att lämna ett gråtande barn själv går emot alla principer, känslor och moral. Men ibland kan du behöva göra det för att behålla ditt förstånd. Gör det då och ha inte dåligt samvete för det. Du gör det som är bäst och mest säkert för din bebis.

—————————————————————-

Om du har fler frågor eller bara behöver skriva av dig – kommentera. Jag finns här. Jag bryr mig, för jag vet vad du går igenom. Men jag vet också att DET KOMMER ATT GÅ ÖVER. Promise!

Idag är Lukas sex månader och koliktiden är bara ett minne. Igår kväll så satt jag i soffan och kollade på TV. Sen sov jag nästan hela natten, med ett uppvak för matning.

Så kommer det att bli för dig också. Men till dess – överlev. Jag hejar på dig. Du fixar det här, även fast du inte tror det själv.

Och är det någon annan som har något smart att tillägga, skriv i kommentarsfältet!

Hur fina är ni egentligen?

Puss bloggläsare

Aldrig trodde jag att ni skulle skriva så mycket fint när jag berättade om mina problem efter den här förlossningen. Aldrig. Jag känner mig så otroligt glad över att ni är så många här som kikar in, som bryr er och som kommenterar.

Det gör att jag vågar öppna mig mer. För att jag tänker att om det är något som vi behöver prata mer om så är det just den mentala ohälsan. Speciellt efter en förlossning när kroppen ställer om sig enormt är det så galet vanligt att bli deprimerad har jag förstått. Förlossningsdepression heter det till och med, så pass vanligt att det till och med har fått ett namn. Men det är så få som pratar om det. Jag vet att jag inte är ensam, men jag har inte förstått förrän jag har öppnat upp mig hur vanligt det faktiskt är.

Jag ser verkligen fram emot ett fint 2017. En sak som jag peppar inför just nu är att jag ska börja jobba på deltid nästa vecka. Även om det säkert för med sig andra mindre bra saker som stress och toklängt efter barn – så älskar jag verkligen mitt jobb. Jag älskar att vara kreativ, att jobba mot deadlines och jag har saknat mina underbara kollegor den tiden jag har varit hemma.

I största hemlighet längtar jag också efter att kunna äta en lunch i lugn och ro. Utan att ha en bebis i famnen eller försöka rulla vagn med ena foten, eller ”passa på” att äta när bebisen sover.

Såhär gör man för att äta lunch i lugn och ro när man är föräldraledig: 

Jag kastar mig in i köket och börjar laga mat så fort Lukas har somnat, helt darrig av hunger. Något snabbt måste till, pasta med pesto. Spagetti med koktid på tre minuter, perfekt! Jag hackar grönsaker och mozzarella medan pastan kokar. Färdig pesto får det bli, något annat hinns inte med. Maten slängs upp huller om buller på tallriken medan magen protesterar högljutt. Jag sätter mig ner för att äta.

I samma ögonblick som jag lyfter gaffeln mot munnen så vaknar Lukas med ett vrål.

Ridå.

Ps. Vi kallar det ”gaffelsyndromet” här hemma…haha.

Ps igen. Puss och tack för att ni skriver, ni gör mig modig <3

Glitter i vardagen

tattoosidepieceroses

Jag var hos en kurator i veckan och har fått allt svart på vitt. Hon var helt underbar och kunde på pricken beskriva exakt hur det är jag känner mig.

”Du känner att du är i en tunnel”, sa hon.

Precis, precis, precis! utbrast jag. Vad är det för fel på mig?

”Du är deprimerad”, svarade hon.

Så nu vet jag att jag, trots alla mina avsikter att inte halka ner, har trillat dit. Det är inte så konstigt förklarade hon efter vad jag har gått igenom. Först blev jag helt stillasittande i fyra månader av rädsla för att föda för tidigt. Något som isolerade mig och tog en massa energi. Sedan, när bebisen ändå aldrig kom, så blev jag igångsatt av ”humanitära skäl” eftersom jag inte orkade vara gravid längre. När bebisen kommer, tänkte jag då, så kommer allt bli som vanligt igen. Då kommer jag bli mig själv igen.

Och sen hade Lukas kolik och skrek dag och natt. Så jag rullade vagn över trösklar, sov för lite och orkade inte med mig själv. När koliken äntligen är över, tänkte jag då, så kommer allt bli som vanligt igen. Då kommer jag bli mig själv. Då börjar livet igen.

Men nu när koliken är över så känner jag inte igen mig själv. Jag vet hur lyckligt lottad jag är med två friska barn, en fantastisk sambo och ett bra liv i övrigt. Men jag kan ändå känna att jag innerst inne är olycklig. En tomhet. En meningslöshet. Det är en så konstig känsla och ingenting jag är van vid. Jag som är så bra på att peppa upp mig själv, att bita ihop, ta ett steg till, försöka, kämpa på, tänka positivt och vara tacksam. Deprimerad.

Så nu letar jag glitter i vardagen. Små saker att förändra för att jag ska må bättre. För att försöka få energin tillbaka. Orka börja träna, få fatt i kreativiteten, träffa vänner. I januari börjar jag jobba, något jag ser mycket fram emot. Till dess så tar jag en dag i taget.

Små tomtesteg framåt.

Höstdepression?

bersåkoppblomma

Varje höst är det samma sak. Jag krisar. Det är som att mörkret tar min energi och långsamt förvandlar mig till någon annan. Jag känner mig tunn, uttänjd, otillräcklig. Som för lite kaksmet i en alldeles för stor kakform. Den här hösten kan vi också toppa kakan med före detta kolikbebis som tycker att sömn är överskattat.

Jag vill vara någon annanstans, men inte här. Jag vill vara mig själv igen. Jag vill hitta tillbaka till den jag var innan barn nummer två. Jag vill ha energi igen. Jag vill sova hela nätter varje natt i minst en månad. Jag vill ha tillbaka min kropp, min livslust och känslan av vem jag är.

Tappar alla bort sig såhär när de får bebis nummer två? Känner någon av er igen er? Har jag en höstdepression? Eller har jag bara haft det tufft en tid? Behöver jag kanske prata med någon?

Behöver jag checka in på spa och ”glömma bort” att checka ut?

Svar ja.

Älskade kolikbebis

kolik

Älskade kolikbebis,

Vi har känt varandra i tre veckor nu. Den senaste veckan blev det uppenbart att något inte stod rätt till. Du hade så ont, så ont, så ont. Jag har aldrig sett en bebis ha så ont och vara så otröstlig förut.

Efter ett tag så förvärrades det och dök upp vid samma klockslag varje natt. Från klockan 23 till klockan 03.00 cirka höll du igång. Som tur är så sover din storebror som en stock ändå medan vi vuxna turas om att bära och trösta. Efter ett par dagar så lyckades vi (eller du?) styra om din dygnsrytm så att du (peppar, peppar) de senaste två kvällarna har skrikit kvällstid och inte nattetid. Från klockan 18 till klockan 22 känns betydligt mer humant, även om kvällarna aldrig har varit så långa.

Vi har testat det mesta. För det gör man. Det var en vecka sedan jag åt komjölksprodukter, du får allehanda droppar, vattenbaserad D-vitamin, kolikmassage, pysventiler, you name it. Imorgon har vi första tiden för akupunktur, något som jag verkligen hoppas på medan din pappa är skeptisk. Akupunktur mot spädbarnskolik är dyrt, men det får kosta vad som helst om det kan hjälpa dig.

Det är inte normalt att ha så ont som du har och jag är glad att du inte kommer minnas det här i framtiden. Att du inte vet hur många gräl som dragits igång, hur många tårar som fällts och hur mycket frustration din smärta skapar. Allt för att vi inte kan hålla oss neutrala inför ditt skrik, det går inte, hur mycket du än skriker. Det skapar en ångest i oss som måste pysa ut på något sätt. Det gör ont i oss att veta att du har ont.

Men vi lär oss. Vi lär oss hur vi hanterar frustration och vi övar på att vara snälla mot varandra och oss själva. Vi delar upp kvällarna och nätterna för att orka. Mitt i det här ska vi tydligen flytta också, det var något vi inte räknat med. Men allt går tack vare den fantastiska avlastning vi får från familj och vänner.

Din storebror fick frågan i parken häromdagen hur det var att ha en bebis.

”Man får ont i öronen”, svarade han.

På dagtid är du som bebisar är mest, lite skrikig, gnällig och ibland nöjd. Men när kvällspasset drar igång så är det på en helt annan nivå.

Vi borde vara tacksamma för att det inte är värre. Än så länge. Kolik kan kulminera vid 6-8 veckor har jag läst. Jag har nog googlat mer om spädbarnskolik den senaste veckan än jag läst på något annat ämne. Fått tips om polska magdroppar, fänkålste och gripe water. Saker som ingen högre instans egentligen rekommenderar men som jag ändå kommer prova ifall akupunkturen inte hjälper.

För man testar vad som helst om man är förälder till ett kolikbarn.

Älskade kolikbebis. Vad glad jag är att du aldrig kommer minnas den här tiden. Om två-tre månader så får vi en ny chans, du och jag, att lära känna varandra. Till dess så lovar jag att hålla om dig när du skriker varje kväll. Trösta dig, vara nära och hålla mig lugn fast mitt hjärta brister.

Hoppas jag också glömmer.

Kolik, gravidtajts och bröstböld

kolik

Sedan vi hördes sist har jag:

- Fått mjölkstockning som sedan utvecklades till en bröstböld och nu går jag på penicillin. Får jag fler problem med amningen så kommer jag att börja flaskmata. Skulle inte ens önska en bröstböld till min värsta fiende (om jag hade någon).

- Testat allt men fått inse att min (redan!) 3-veckors bebis nog har en lindrig form av kolik. Om det inte blir värre senare det vill säga. Just nu är vi uppe i 3-5 skriktimmar varje kväll. En otröstlig kille som skriker konstant oavsett vad vi gör.

- Fått inse att viktminskningen som gick så lekande lätt med första barnet inte verkar vilja göra något alls på egen hand denna gång. Allt bara rann av mig förra gången, men jag ligger 10 kilo plus denna gång och tappade typ bara bebisens vikt efter förlossningen?! Håhåjaja. Får inse att det nog tar ett år istället för ett par månader den här gången och öva på mitt obefintliga tålamod ;)

Jag avskräcker säkert någon just nu, men jag lovar att mellan bröstbölder, misströstan över att bara kunna ha gravidtajts och höga kolikskrik så är jag SÅ LYCKLIG. Inte konstigt kanske. Vi är ju en komplett familj nu. Och om tre-fyra månader när koliken är över (för den går ju alltid över) så kommer allt säkert att kännas fantastiskt.

Och nu flyttar vi ju också om ett par veckor till en ny lägenhet! Hurra!!!

En familj på fyra

image1

Det finns inga klyschor som kan förklara hur glad jag är att just han kom. Den där bebisen som föddes efter löjligt korta 2,5 timmes aktiva värkar. En liten (än så länge) namnlös krabat som bara känns helt självklar i vår familj. Så älskad och efterlängtad att det inte är klokt.

Det är en sån bergochdalbana att få barn. Ena dagen så går allt hur smidigt som helst. Man är oövervinnerlig, the boss of all bosses, Katla släng dig i väggen. Nästa så gråter man av trötthet och hormoner som lämnar kroppen, har djävulskt ont i de mjölkstinna brösten och känner sig helt misslyckad. Fail, kaputt, schlut som artist. Speciellt nu när jag har två att bry mig om. Den lilla behöver mig i allt och den stora får inget kvar. Jag är sämsta mamman på jorden och kommer skada mitt äldsta barn för livet. Galna tankar, men ack så verkliga klockan fem på morgonen efter ett par sömnlösa nätter.

Jag tror jag behöver lite tid till innan jag berättar allt, men jag ville ändå kika in och säga att bebisen är här och att vi alla mår bra. Och att snart, snart, snart är jag tillbaka igen.

Men först ska jag bebisgosa lite på repeat <3

Slår tydligen min 3-åring med handväska

Imorse glömde jag att Leo satt i soffan och råkade kasta min handväska på honom. Bad om ursäkt och tröstade lite, men han gjorde sig inte illa, så det var inte mer med det. Trodde jag.

Innan 07.30 berättade Leo för tre personer att hans mamma kastat en väska i huvudet på honom.
”Man måste säga MAMMA STOPP INTE KASTA VÄSKAN!”

Alla tror nu att jag slår honom med handväskan när vi är själva…

vabba2åring

Undrar vad han egentligen säger om mig på förskolan…?

När kommer bebis? Du får gissa!

jenhellpregnantretrolover

Precis som sist så tänkte jag att ni som vill får gissa när bebisen kommer! Alla bebisar kan ju komma +-2 veckor från beräknat födelsedatum. Mitt beräknade födelsedatum är 22 juli, så bebisen kan alltså komma när som helst mellan 8 juli och 5 augusti. Men mest troligt statistiskt sett är att den landar någonstans mellan 20 juli och 5 augusti.

Som ni vet så har jag varit sjukskriven sedan april med risk att föda för tidigt – men det har inte hänt och jag är själv bombsäker på att jag kommer gå över tiden. Jag tror att jag kommer föda i vecka 40+6, den 29 juli.

Med Leo gick jag två dagar över tiden och den här gången tror jag det blir 7 dagar.

Vad tror du? Skriv en kommentar så publicerar jag ett nytt inlägg senare med allas gissningar. Så får vi se i juli/augusti vem som vinner! :)

Bild av JenHell

Älska ena barnet mer än andra?

retroloverpregnant

Nu vill jag veta! Går det att älska barnen lika – eller är det en tyst överenskommelse bland föräldrar att inte avslöja att man älskar sitt ena barn mer än det andra? Ni vet lite sådär som man hör gravida säga ”det kändes knappt att föda barn” och man tänker att ni är sammansvurna och ni vill lura mig att bli gravid, föda barn och lida helvetesgap.

(Och sedan står jag där själv och säger ”förlossningen kan jag göra om imorgon, men graviditet vill jag aldrig mer gå igenom”. <- Uppenbarligen glömt att det gjorde ont att föda barn, håhå jaja).

Nej men ärligt – ni som har fler barn – är det som att ett rum till öppnas i hjärtat, eller älskar man dem olika mycket? Är det första barnet mer speciellt än det andra eller är det precis tvärtom? Älskar man dem lika mycket men på olika sätt?