Kategoriarkiv: Minnen & återblickar

Flashback: fyra bilder från 22 mars

Idag är det 22 mars och jag tänkte vi skulle gå tillbaka och se vad som har hänt i mitt liv sedan bloggen startade den här dagen.

År 2012, nästan i bloggens begynnelse, lade jag upp den här bilden från en plåtning jag hade gjort med en fotograf.

pinupgirljohanna

Jag fick en liten nakenchock idag, men då kändes det helrätt.

Det var strax innan jag visste att jag var gravid och strax efter att min mormor hade gått bort. Där, i min mage, låg ett litet liv. Som jag sedan skulle förlora. Det visste jag inte då.

pregnanttattoo

Året efter, år 2013, så var jag gravid igen i nionde månaden och lade upp den här bilden. Som jag längtade efter den där lilla boxaren i magen.

skolflicka-700x846

År 2014 hade jag varit föräldraledig med Leo i ett helt år. Jag hade skrivit på papperna för mitt nuvarande jobb som Content manager för Semper och bara längtade efter att få berätta.

peterpanshirt1

Och idag, fyra år senare, så är jag där jag vill vara. Med det inte sagt att jag kanske avslöjar något nytt om ett år, vem vet? Ofta märker man saker med tiden också, det är svårt att lyfta blicken när man är mitt uppe i någonting. Men det är ju det som är livet.

Är det någon av er finare läsare där ute som har hängt med ända från början? Skriv i såna fall! Det skulle vara så kul att höra.

Translation: A flashback on the blog of the 22nd of march, pictures from 2012 to 2015. 

Om ADIDAS-jackor och att göra slut

Så fort du öppnade dörren så visste du att jag ville göra slut. Du såg det i mina ögon. Du visste och du var inte förvånad, inte chockad, inte överraskad. Inte ens dina läppar som jag kysst samma morgon darrade när du sa okej. Vår relation var redan trasig, men det var jag som insåg det först. Det var upp till mig att slita oss isär, att dra loss och kasta bort. 

Men säg någonting, sa jag. Du sa ingenting, utan satte dig ner med huvudet i händerna medan jag rafsade ihop mina saker. Det krävdes en svart sopkasse för att få ner allt jag hade hos dig och den blev stor och tung och släpade i marken. Jag kånkade den där jävla kassen på tunnelbanan i rusningstrafik från ena änden av tunnelbanelinjen till den andra. Främlingar trampade på kassen med mina ägodelar i, med allt som jag förknippade dig med. Det kändes som att alla visste att i den där fula svarta påsen, där låg allt jag hade kvar av oss. 

Allt, utom mina ADIDAS-jackor. Du såg igenom mig. Du såg att jackorna hade gått från pojkvän till pojkvän. Blivit burna av killar på rad, utan urskillning. Du sa att du inte tänkte vara en i raden och att om jag ville att du skulle ha dem på dig, så skulle du få dem som gåva. Självklart fick du det. Efter den dagen hade aldrig någon pojkvän på sig en av mina gamla ADIDAS-jackor. För du fick dem. 

En röd och en blå. Jag tänker på dem ibland och hoppas att du mår bra. Att du har hittat den där som lagar istället för river. Som släpper in istället för att stänga ut. Som alltid vill berätta allting utan att dölja sitt innersta. För det var inte jag, det var verkligen inte jag. 

En röd och en blå. Det var allt du fick av mig. Och du slängde dem troligtvis redan samma månad. 

Gamla bilder på mig och vänner

Min blogg har ju fyllt 2 år, men jag fyller ju betydligt mer än så. Därför tänkte jag att jag skulle visa upp lite bilder på hur jag såg ut innan bloggen startade. 
 
På gymnasietiden så var jag lite tuff, tyckte jag själv i alla fall. Jag hade ofta baggyjeans, nitar och skinnjacka. Det var på den tiden när skinnjacka enbart bars av bikers och punkare/hårdrockare. Den där sista kategorin räknade jag mig till. 
 
 
Tandställningen är icke att förglömma, såklart! 
Här var mitt crew. Jag tyckte så himla mycket om dem allihop och saknar den tiden ibland. 
 
 
Mösspåtagning på Skinnarviksberget…. 
 
 
…och studenten såklart. 
 
Här kommer en bild från maskeraden när jag var Marilyn som jag har berättat om tidigare. Den som gjorde att mitt intresse för 50-talet började blomma mer och mer. 
 
 
Tjusigt, eller hur? 
 
Och här är jag plus två pojkvänner. De är bortklippta eftersom det känns lite halvschysst att lägga upp bilder på gamla pojkvänner som man inte umgås med längre. 
 
 
Pojkvän 1 får en puss på kind. 
 
 
Och pojkvän 2 får lite gos.
De är faktiskt nummer ett och två i ordningen när jag tänker efter. Önskar ibland att jag var en sån som umgås med gamla ex, men det är jag tyvärr inte. Nr 1 och jag blev väldigt osams (mitt fel) och nummer 2 och jag gled isär med tiden.
 
Har ganska många bilder från festivaler, men få som jag vill visa upp här. Men en kan ni få se! Jag och tjejkompisarna på Hultsfredsfestivalen anno 2002. 
 
 
Jag i knallgul Fruit of the loom-tröja, skidjacka och solglasögon. Av någon anledning så tyckte jag att min festivaloutfit var snyggast i världshistorien. 
 
När jag tittar på de två tjejerna jag har med mig på bilden och inser att de båda finns kvar i mitt liv så blir jag himla glad. Många andra har jag (tyvärr) tappat bort på vägen, men de två kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. 
 
Efter gymnasietiden så började jag arbeta som receptionist och försökte styra upp mig lite. 
 
 
Körde på preppy diadem-looken och långa korkskruvar. Det var vinter så mitt hår var brunt (eller råttfärgat). Länge så färgade jag inte håret utan lät det solblekas på sommaren och mörkna på vintern. 
 
Några år senare så började jag hitta min stil mer och mer. Har kläder på biderna som jag fortfarande använder än idag. 
 

 
Och nu är vi nästan framme vid bloggstart! Det är så himla kul att se på gamla bilder och komma ihåg vem man var. Det gör också, för min del, att jag känner mig stark och lyckad. Jag minns den där osäkra tjejen med värme idag och märker hur mycket jag vuxit upp. 
Att fylla 30 är inte så dumt faktiskt! 
 
Translation: Click on the Google translate bar in the menu. 

För ett år sedan…

För ett år sedan… 
 
Så firade bloggen ett år! 
 
 
Foto: JenHell.
 
Jag berättade en hemlighet för er som jag inte hade vågat berätta tidigare. Nämligen att det låg en liten avokadostor bebis i min mage. 
 
 
Mitt punkband gick in i studion och spelade in vår demo. Tyvärr så blev det inte mer än så eftersom jag fick prioritera bort musiken när jag blev mamma, men det var himla kul. Och musiken finns ju alltid kvar där och väntar. 
 
 
Sådär ser man ut efter en heldag i studion. Rufsig, hålögd och chipsmätt. Och väldigt glad.
 
 
Saknar verkligen killarna som lirade i mitt band. Trevligare folk får man leta efter! 
 
Vi hade vår första bloggträff på Sivletto. Jag, gravid och storbystad, kunde äntligen ha en av mina favoritklänningar, en rutig vintageklänning från femtiotalet. Så fin! Måste hitta en sömmerska kunnig inom vintage som kan sy in den åt mig så den passar jämt. 
Vi hade en trevlig dag, fick smarrigt fika och pratade om allt mellan himmel och jord. Bloggträffen blev en hit som jag tycker vi gör om igen! Visst? 
 
 
Jag och Kristofer renoverade vår första gemensamma lägenhet…
 
 
…och flyttade äntligen in! I slutet av november, innan jul, till min stora lycka. När jag inte jobbade så smidde jag lägenhetsplaner och fixade juldekorationer. 
 
 
Jag klippte mig såklart hos Retroella… 
 
 
…och kände mig lika tjusig som vanligt. Bästa frissan i stan! 
 
 
Kort sammanfattning: renovering, demoinspelning, bloggträff, graviditet, flytt och heltidsjobb. November var helt enkelt förra årets stressigaste månad. Och en av de roligaste!
 
Nu är vi ju snart framme vid 2års-jubiléet för bloggen. I år har jag bland annat skaffat en digitalkamera, fått bebis, blivit skribent och åkt till New York. Måste nypa mig i armen lite för allt kul som händer, och mycket av det händer för att ni finns och för att ni läser. Puss! 
 
Translation: My November last year. 

Om jag skulle vara med i filmen Grease

retroblogg
 
Handen på hjärtat, jag älskar musikaler, och jag älskar Grease. Jag kommer nog alltid att älska Grease. Jag minns fortfarande när jag såg den, på mitt livs allra första sova-över-fest hos en klasskompis i lågstadiet. (Seriöst – varför sover vi inte över hos varandra längre? Finns det något roligare än ett slumber party? …kanske för att både bebis och man behöver någonstans att ta vägen kom jag just på). 
 
Jag såg filmen Grease och älskade den. Och jag ville så gärna vara en Pink Lady. Rizzo, mansslukerskan med den stentuffa fasaden. Marty, förförerskan som brevväxlade med halva marinkåren. Frenchie med sina beauty school-drömmar och sitt rosa hår. Jan som älskade mat över allt annat. Och Sandy med sina blonda lockar och sin oskuldsfullhet som till slut vågade ändra sin attityd och blev en Pink Lady. Åh vad jag dagdrömde om den där rosa jackan! 
 
En gång i högstadiet skulle min skola sätta upp musikalen Grease. Jag sökte in och gjorde bort mig totalt på audition. Jag var, som jag berättat förut, en enormt osäker tonåring. Så jag ljög ihop att jag kunde alla låtar och alla texter, för att jag hade varit med i musikalen förut i en annan uppsättning. Lögnen uppdagades cirka fem minuter in i audition eftersom jag inte kunde en enda låt (trots att jag sett filmen säkert femtio gånger vid det laget så var det svårare än jag trodde när jag skulle sjunga dem solo). Något pinsamt. Några år tidigare hade jag dessutom gjort bort mig vid audition till Sound of Music på självaste Göta Lejon eftersom jag har två vänsterfötter, är klumpig och inte har någon medfödd taktkänsla. 
 
Jag gick hem och svor på att aldrig mer söka in till en musikal. Vilket jag inte gjorde. Fast idag kan jag tycka att det är himla synd. För jag hade älskat det! Och jag skulle fortfarande älska det. Någon som ska sätta upp en musikal och som vill ha en retroälskande sjungande bebismorsa med två (föredetta numera men ändå) vänsterfötter? Hehe. 
 
Om jag skulle vara med i filmen Grease så skulle jag inte, trots mitt blonda hår, vara Sandy. Nej, nej, nej. Jag skulle såklart vara Rizzo. Mansslukerskan, rivjärnet, ledaren. Vi är så olika, hon och jag. Och ändå så lika. För trots alla hennes masker så är hon en riktig mjukis innerst inne. Och det är ju jag med.
 
En tvättäkta mjukis.  
 
Translation: Click on the Google translate bar. 

Killarna i klassen sjöng efter mig / Dag 10 av 50

Jag gick i korridoren med deras sång ringande i öronen. Av erfarenhet visste jag att det inte spelade någon roll vad jag sa, om jag försökte skämta bort det, slåss, springa, skrika. Det gjorde varken till eller från. När sången väl hade börjat så var det bara att uthärda. 
 
Som tonåring var jag extremt osäker. De flesta tonåringar går igenom ett sökande efter identitet. Själv hittade jag en ny identitet hela tiden. Jag gick igenom de allra flesta stilarna i högstadiet. Kickers. Posh. Punkare. Hiphoppare. Fashionista. Jag var helt säker på att om jag hittade mig genom kläderna så skulle jag hitta mitt självförtroende på kuppen, och i slutändan mig själv. Samma när det kom till inredning, jag kunde tillbringa timmar med att undra om jag föredrog ”varmt bohemiskt” eller ”svartvitt minimalistiskt” i mitt rum. Det tråkiga var att ingen av de här sakerna i slutändan gjorde att jag hittade mig själv. Så mycket energi lades ner helt i onödan. 
 
Killarna i klassen fortsatte att skandera sin sång. Jag försökte låsa in mig på toaletten, men de väntade utanför och fortsatte sedan. Vi var alla offer, men vi insåg det inte då. Många mådde så fruktansvärt dåligt i vår klass, och om någon ska beskyllas så är det faktiskt skolan. Min kompis Anna uttryckte det så träffsäkert: 
”Det var som att vi skulle vara till för skolan, istället för tvärtom. När det sedan kom en problemklass så kunde skolan inte hantera det och valde därför att blunda för alltihop.” 
 
Tjejer som skar sig i armarna, fick ätstörningar, försökte prestera så bra som möjligt på alla prov och gjorde allt för att klättra på den sociala stegen i klassen. Killar som satte på sig en järnmask av att vara självsäkra men som var enormt osäkra inuti och paniskt skräckslagna för att någon skulle upptäcka det. Istället agerade de utåt, tryckte ner andra och försökte till varje pris att hålla den där masken på plats. Den som skavde och gjorde ont varje morgon när de tog på sig den. 
 
Jag har inte gått på några klassåterträffar de senaste åren för att jag inte ser poängen. Vi mådde så fruktansvärt dåligt ihop, men det fanns inget som höll oss samman. Klassen var som en tickande bomb, men istället för att smälla utåt så smällde den inåt. Ingen lämnades oberörd. Ibland undrar jag om det är några av mina gamla klasskompisar som tror att jag inte går för att jag blev mobbad. Men så är det inte. 
 
Jag har valt att förlåta, på samma sätt som jag hoppas att andra valt att förlåta mig för hur jag betedde mig under de där åren. Killarna i klassen som skanderade den där sången är inbrända på min näthinna för alltid. Men det finns ingenting jag vill säga till dem, ingen dom att utfärda, ingen hämnd att utkrävas. Jag har förlåtit dem allihop.
 
Men jag glömmer aldrig. Jag glömmer aldrig när han som var den första killen jag kysste knuffade mig inför alla coola killar i klass 9D och skrek WANNABE så högt att folk runt omkring hoppade till. Jag glömmer inte att han jag var kär i gjorde en nidbild av mig så det såg ut som att jag sköt mig själv i huvudet. Jag kommer aldrig glömma alla gånger jag grät av rädsla för att mina nya vänner skulle få höra hur mobbad jag hade varit tidigare och kanske vända sig ifrån mig. För känslan av att inte duga hade blivit inpräntad i mitt skelett, och jag trodde länge att jag var tvungen att hålla masken inför mina nya vänner också för att bli accepterad. 
 
Om jag anklagar någon så är det skolan. Den där stora fina gula skolan mitt i stan som tyckte att vi elever skulle bete oss representativt, som skällde ut oss i timmar inför varje social sammankomst och sedan höjde oss till skyarna. 
 
Jag kommer aldrig att sätta mina barn i den där stora gula fina skolan. 
 
Translation: Click on the Google translate bar in the menu. 

Mitt gymnasie-jag

Som ni vet så har jag inte alltid haft den här stilen. Nästa år är det faktiskt hela 10 år sedan jag gick ut ur gymnasiet (hoppsan, är jag så gammal? När hände det?) När jag gick i gymnasiet var jag neometal/hårdrockare, ofta baggyjeans och bandana. 
 
Därför tycker jag att vi firar den här dagen med att titta lite på min look back in the days! 
 
 
På mösspåtagningen hade jag klänning för första gången på flera år. Och rökte cigarr. 
 
 
Jag älskade det där Kenny-halsbandet. Mitt hår var väldigt långt på den tiden och ljusbrunt (eller råttfärgat kanske det heter? Hehe). 
 
 
Såhär brukade jag ha min bandana på den tiden. Jag pussar på min första pojkvän, men han slapp vara med på bloggen. 
 
 
Tandställningen får vi inte glömma! Och min långa skinnrock och mina runda silverhoops. 
 
 
Det här var mitt favoritlinne. Halsbandet hade jag precis fått i födelsedagspresent. Jag älskade att sminka mig med kajal. And yes, det är en knallrosa ögonskugga som skymtas. 
 
 

Min Metallica-tisha och mina jeans med hål på knät. Och fina, fina Taco som vi passade den sommaren. Åh vad jag tyckte om honom. 

 
 
Slutligen, en bild från i år. Så himla skönt när man känner att man hittat hem och trivs i sitt eget skinn och med sin egen stil! 
 
Translation: When I was a teenager I looked like this. Click on the Google translate bar in the menu. 

Trasigt hjärta, avslaget öl och vändpunkt

Året var 2004. Jag tog studenten och undrade vadihelvete jag skulle göra. Firade min nya arbetslöshet med att åka till Sweden Rock och bli jättefull och tvätta håret i öl och sova i en bärbar stol och missa konserter och allt annat som man gör på en festival. När sommaren kom på allvar fick jag passa en amerikansk golden retriever som hette Taco. Som jag älskade den hunden.
Han lyssnade bäst i hela världen, hade gosigaste pälsen, tog emot tårarna när allt gick snett och viftade på svansen jämt, jämt, jämt. Till och med när en annan hund attackerade hans strupe så viftade han på svansen. (Hunden hade inga tänder upplyste hundägaren mig om efter att jag försökt sparka bort den).
Sommaren 2004. Studenten, Guns’n'Roses, singel, avslaget öl, trasigt hjärta och en enorm vändpunkt i mitt liv. Jag vill aldrig mer göra om det året, men skulle inte vara samma person utan det.
Translation: Click on the Google translate bar.

Den värsta dagen i mitt liv

En söndag får jag två streck på ett graviditetstest. Helt oväntat och totalt oplanerat. Är jag gravid? Kan jag ens bli gravid? Jag har aldrig varit gravid förut. Det känns inte som att jag är gravid, ska det inte kännas? Och hur har det gått till? (Ja, jag förstod ju hur det hade gått till, men jag var så säker på att det inte skulle kunna hända att det var mycket funderingar på hurihelvete och närihelvete). När jag berättar nyheten för K säger han efter någon minuts fundering: ”Min spontana känsla är att behålla det”. 

 

Oplanerat, oväntat men inte ovälkommet. Det tar tid att vänja sig vid tanken, men strax är vi himlastormande glada. Under 25 galna dagar börjar vi att planera hopflytt, köp av bostad och allt annat däremellan. Vi bestämmer oss för varandra, att vi ska genomföra detta ofattbara, förunderliga, häftiga. Vi ska bli föräldrar!

 

25 underbara och galna dagar senare är allt slut, i vecka 9 (8+5). Det är den 25 april och vi får beskedet under vårt första ultraljud. Det lilla fröet som skulle röra sig där inne, växa och frodas, lever inte. Läkaren ger mig beskedet att hjärtat har slutat slå. Och det har hon rätt i, för mitt hjärta slutar verkligen att slå. Vår bebis som vi skulle ha fått i november, den som vi förändrade vårt liv för, den som vi längtade så efter, har dött. Det är det enda jag kan ta in. Död, död, död. Hjärtat har slutat slå.

 

Jag minns väldigt lite av läkarnas instruktioner, Kristofer fick ta över helt, jag gick bara på autopilot. Han var en hjälte, helt fantastisk, tröstade mig gång på gång, lugnade mig varje gång jag fick ångest över något jag ätit, gjort, att jag på något sätt har förstört vår lycka genom att göra något fel.

 

På kvällen så bråkar vi stort. K tolkar allt jag säger fel, han är så arg så arg så arg. Det tar ett tag, men plötsligt förstår jag. Jag fattar att hans ilska är hans sätt att hantera sorgen. Så jag går emot denna arga kille, detta paket av explosiv ilska, och säger att allt kommer att bli okej. Jag tvingar honom att krama mig. Jag stryker honom över håret och känner hur han slappnar av. Plötsligt gråter han i mina armar.

 

Vår lilla knoddis blev inte av, men vi läker långsamt. Vi lär oss att stötta varandra, vi får se varandras allra värsta sidor och vi blir ett team. Efter en tid så börjar vi se framåt. Vi fortsätter att bygga upp vårt liv, vi köper glass på Nytorget, vi bokar en semesterresa ihop, vi köper en lägenhet, vi pussas massor, vi planerar en renovering och vips en dag så är jag gravid igen. Den här gången inte  tveksam, utan bara jättelycklig.

 

Veckorna i graviditeten går långsamt. Inte ens efter vecka 12 kan jag andas ut.

”Det finns ju folk som får missfall efter vecka 12″, säger jag till K som himlar med ögonen och säger att jag jämt oroar mig för allt.

Vi gör tre ultraljud i början, i vecka 9, 12, och 18. Jag vill helst göra ultraljud var och varannan dag för att försäkra mig om att allt står rätt till. Jag har så svårt att lita på att min kropp fungerar. 

 

När jag skriver de sista meningarna på det här inlägget så har jag en liten Leo i famnen. En varm liten nyvaken knodd som luktar helt himmelskt. Och jag tänker att det var meningen, att allt skulle bli precis såhär. För om vi inte hade förlorat vårt första frö så hade vårt andra frö inte blivit till. Och det fröet växte till en blomma, en liten Leo som jag ska vårda och älska för resten av mitt liv.  

 

Bakom mina solglasögon / Dag 8 av 50

 
Det var första gången jag reste till USA, och första gången jag flög en så lång sträcka själv. Jag hade två flygresor framför mig. Den första gick från Stockholm till Philadelphia och tog 9 timmar. Den andra gick från Philadelphia till Los Angeles och skulle ta 6 timmar. I LA skulle min dåvarande pojkvän hämta upp mig, så det enda jag skulle göra var att byta flyg själv i Philadelphia. Jag hade dessutom gott om tid, så jag behövde inte stressa. 
 
På Philadelphia Airport så tog det betydligt längre tid än jag trodde att komma igenom tullen och in i landet. Det var hur mycket folk som helst som ville in i USA, och alla blev förhörda om anledningen till vistelsen och fick lämna fingeravtryck och allt möjligt. Jag berättade nervöst att jag reste in för ”pleasure” snarare än ”business” och jag såg väl bara lagom suspekt ut, så de släppte in mig till slut. 
 
Efter det fick jag faktiskt skynda mig genom flygplatsen, men som tur var så hittade jag gaten ganska fort. Det stod ”LOS ANGELES” med stora bokstäver och folk köade redan för att boarda planet. Jag satte mig ner på en bänk och hämtade andan. Efter en stund tog jag fram en tidning och öppnade en påse godis. Jag betraktade kön lugnt och kände mig smart som inte stod i den, utan istället tog chansen att vila lite innan flygturen.
 
Den sista att boarda planet blev jag och gaten stängdes bakom mig. Jag skyndade in och såg fram emot att få sova lite. Det hade inte blivit mycket sömn på resan över Atlanten på grund av resnerver. Men något hindrade mina planer. Min flygstol var nämligen upptagen. En man med glasögon satt där med en Financial Times i högsta hugg. 
”Excuse me sir, you’re in my seat”, sa jag nervöst. 
”No, I’m not”. 
”Yes, you are”, sa jag och visade upp min biljett.
32C var min plats. Min!
Bara det att mannen med glasögonen visade upp sin biljett, och där stod det också 32C. Vad i helv…
 
I samma ögonblick så stod flygvärdinnan från gaten bakom mig och knackade mig på axeln. 
”You’re on the wrong plane”, sa hon. 
Hon bad inte om ursäkt, hon var inte ens vänlig, utan släpade mig bara av planet. 
”But this plane goes to LA”, försökte jag. 
”There are two planes leaving for LA right now. They changed the gates at the last minute. It’s your job to pay attention to the signs, miss. The other plane leaves right now,” sa hon. ”Hurry or you’ll miss it.”
Vi skyndade genom flygplatsen till den nya gaten. När vi kom dit var den stängd och ingenting syntes på skyltarna. Allt var dött. 
”Oh,” sa hon bara. ”You missed your flight.”
 
Jag kände hur paniken stegrades i mig. Jag hade inte växlat pengar, jag hade inte med mig någon mobiltelefon och jag hade inte heller några kris-cigaretter (jag tjuvrökte på den tiden). Tillvaron såg rätt dyster ut. 
”What do I do now?!” sa jag med darrande röst.
”Stand in line over there, they’ll book you on the next flight”. 
Kvinnan gav mig fortfarande inte en tillstymmelse till leende. Hennes blick var hård och hennes röst ännu hårdare. Hon var irriterad på mig, det märktes, och troligtvis även på sig själv eftersom hon släppt in mig på fel plan. Utan att säga något mer knyckte hon på nacken och gick. Kvar stod jag och kände mig helt bortkommen, på en ny flygplats, i en ny värld, med problem som jag aldrig upplevt tidigare.
 
Jag kunde inte hindra det, jag började gråta. Och inte en sån där liten gråt med lite vått i ögat som går att blinka bort. Nej, nej, nej. En riktig praktgråt med krokodiltårar, svullna ögon och darrande underläpp. Samtidigt så insåg jag att om jag inte ställde mig i kön på direkten så skulle jag kanske inte få en plats på nästa plan. Så jag gjorde en kraftansträngning att sluta gråta. Jag testade allt – svalde hundra gånger, bet mig i kinden, nöp mig i armen, sa ”det ordnar sig” högt – men inget hjälpte. 
 
Lösningen blev istället att dölja gråten. Ni vet låttexten ”bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”? Bakom mina solglasögon storgrät jag på Philadelphia Airport. Jag satte på mig solbrillorna, ställde mig i kön och försökte gråta i smyg. Jag höll munnen stängd och torkade bort tårarna som föll nerför kinderna, men med solglasögonen på så syntes det inte så mycket inbillade jag mig. 
Jag hade nästan köat klart när en gäll röst störde min bakom-mina-solglasögon-gråt. Det var flygvärdinnan från gaten igen. 
”Excuse me miss, you can stop crying now. Your plane has been delayed”, var allt hon sa innan hon gick igen.
Sju timmar senare var jag i LA. 
 
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!  
 
 
Bild jag tog på resan från 3rd Street Promenade, Santa Monica, LA.
 
Translation: Click on the Google translate bar.