Kategoriarkiv: Minnen & återblickar

Mitt hjärta är en fågel / Dag 7 av 50

 
På allmän begäran så har jag återupptagit min följetong ”50 dagar ur mitt liv”, ursprungligen inspirerad av Apan Satt i Granen
 
Jag vaknade bredvid honom, precis som jag hade gjort varje morgon de senaste veckorna. Han behövde sällan gå upp samtidigt som mig men gjorde det ändå. Jag tyckte det var väldigt gulligt. 
 
Det första jag gjorde innan jag hoppade in i duschen var att sms:a alla tjejkompisar jag skulle träffa på kvällen. 
”Vi ses ikväll tjejer!”
Sedan försvann jag in i badrummet. När jag kom tillbaka från duschen så satt det en främling på sängkanten. Ett spöke med kolsvarta ögon. 
 
”Vem var det du sms:ade?”
”Eh…va?”
”Vem var det du sms:ade?”
”Alla tjejerna jag ska träffa ikväll.”
Paus.
”Jag tror dig inte.”
”Nähä, men se efter själv då,” sa jag och försökte räcka fram mobilen. 
”Nä, jag vill inte,” sa spöket med sin avgrundsröst.
Jag försökte lugna honom, krama honom, försäkra honom. Men allt jag fick tillbaka var kyla. Till slut gick jag till jobbet med magont. Igen. 
 
Att lida av den svarta sjukan måste vara helt fruktansvärt jobbigt, men det är också tungt att bli utsatt för den. Jag, i min enfald, tänkte att ”bara han får se att han kan lita på mig så kommer det här att försvinna och då kan vi vara lyckliga”. Men det är fel utgångsläge. Man ska aldrig behöva bevisa tillit. 
 
En gång gav jag honom nyckeln till mitt hjärta. Jag sa:
”Mitt hjärta är som en fågel. Släpper du mig fri så är jag din”. 
Men han kunde inte det då. Jag hoppas att han kan det idag, för vet ni vad? Tillit och kärlek hör ihop, och det ena kan inte existera utan det andra. Hoppas att han litar och älskar och mår bra. För jag önskar honom verkligen allt gott, av hela mitt fågelfria hjärta. 
 

Det bästa brevet / Dag 6 av 50

 
Det bästa brevet jag fått i mitt liv är från min vän Anna. Det innehöll bara tre bilder och en lapp med en kort text.
 
Först vill jag berätta bakgrundshistorien.
Jag och Anna har gått en del musikutbildningar. När vi var 19 så bodde hon ett år i Motala. Samtidigt som hon bodde där så hade den lokala karaoke-baren en tävling där första priset var en resa till Mallorca för två.
 
Jag och Anna, två snåla 19-åringar med hybris, tänkte: Såklart vi tar hem första priset!
 
Sagt och gjort, jag satte mig på tåget och vi tillbringade hela lördagen med att öva in ett framträdande (med dans och allt) till…eeeh…Final Countdown (jag VET, vad tänkte vi?! Men det var vad vi gjorde). Det andra problemet, förutom låtvalet, var att vi började förfesta lite tidigt. Typ klockan fyra på eftermiddagen. Så lagom till att karoketävlingen började vid nio fick vi bedyra att vi inte var för fulla (vilket vi var) för att överhuvud taget komma in.
 
Det tredje problemet var att låten Final Countdown inte fanns med som låtval på karaokebaren. Vi hade övat hela dagen i onödan. Det fjärde problemet var att vi började improvisera. Anna gick upp och sjöng Black or white, men hon kunde bara halva låten. Vi blev desperata och bestämde oss för att sjunga I love rock’n'roll, men vi var för fulla för att se texten och sjöng bara sporadiskt.
 
Vår sista chans kom när jag, på vingliga klackar, gick upp och skulle köra I will survive. Jag var väldigt mycket singel och slickade precis såren efter att ha blivit dumpad av min första stora kärlek. Plötsligt kom jag på att låten jag skulle sjunga ju handlade om mig. Och inte bara det, den handlade ju faktiskt om alla som hade fått sitt hjärta krossat!
 
”Till alla er som har blivit dumpade!” tjöt/sluddrade jag och tappade mikrofonen.
 
Sedan kom låten igång, men jag hängde inte med i tempot över huvud taget. När jag gick av scenen konstaterade Anna bara: ”Det där gick ju inte så bra.”
 
Resten av kvällen stryker vi ett streck över tycker jag.
 
Tre veckor senare fick jag alltså det där brevet av Anna. Tre bilder och en lapp med text.
Det stod ”DÄRFÖR VANN VI INTE KARAOKE-TÄVLINGEN”. Jag ska bespara er själva bilderna, men vi ser kort sagt hysteriskt onyktra och väldigt förvirrade ut. Fortfarande idag så skrattar jag när jag tänker på de där bilderna. Det är det absolut bästa brevet jag någonsin fått.
 
Ikväll ska jag ut med ett gäng tjejer och vi ska hyra ett karaoke-rum. Anna hänger på och vi har bestämt oss för att köra Final Countdown. För gamla tiders skull.
And maybe we’ll come back to earth, who can tell? 
 

Årskrönika 2012

Här kommer en kort version av vad som hände 2012!

 

Årets outfit: Jag bodde i min skjorta. Och i min röda bandana.

 

 

Årets mest otippade:  Att jag fick modella för Min Boudoir och Cissi och Selma och se mig själv på annonser, flyers och stora vepor. Sjukt otippat och jätteroligt!

 

Årets resa 2012: Kefalonia. Sola, slappa, turkost badvatten.

 

 

Årets bästa köp: Min lägenhet. Den första lägenheten jag äger.

 

Årets bästa händelse: Gravid!

 

 

Årets värsta händelse: När min mormor gick bort, hela perioden februari-maj var riktigt tung.

 

Årets bästa TV-serier: Dexter, Project Runway och Game of Thrones.

 

Årets bästa bioupplevelse: En oväntad vänskap, Berättelsen om Pi och den sista Batman-rullen var årets bästa bioupplevelser.

 

Årets värsta bioupplevelse: The Woman in Black när jag knappt vågade titta på duken eller The Hobbit när jag hade sex 11-åringar framför mig som snackade sig igenom hela filmen. Trots hot från mig.

 

Årets bästa kväll: Sivlettos sommarfest. Magisk kväll!

 

 

Årets projekt 2012: Bloggen är mitt bästa projekt 2012, och en av de sakerna jag är mest stolt över.

 

Årets bästa frukost: Café Foam.

 

Årets bästa måltid: Nyårsmiddagen 2012.

 

Årets sämsta matupplevelse: Allt som jag åt när jag mådde gravidilla har jag fått avsmak för. Kan inte längre äta keso, Snickers, västerbottenpaj m.m.

 

Årets bästa fest: Hemmafesten i somras när en kompis bjöd hem alla sina vänner, grannar, grannars barn och hade ett liveband i vardagsrummet.

 

 

Årets sminkprodukt: Jag säger min eyeliner, Isadoras waterproof.

 

Årets hårprodukt: Batiste torrschampo, men köper aldrig mer ”for blondes”. Kycklinggul hårbotten är inte så fräscht.

 

Årets lärdomar, från mig själv till mig själv: Du vet bäst i slutändan vad som är bra för dig. Dags att göra ett bokslut på 2012 och blicka framåt. Gör dig av med allt som inte gör dig lycklig i det långa loppet, så du kan lägga din energi på rätt saker. Det du behåller ska få dig att skratta och le – inte göra dig ledsen, stjäla din energi eller skapa osäkerhet. Du är värd det allra bästa, so go get it!

Om att bli avvisad / Dag 5 av 50

 
För ett par år sedan så var jag nybliven singel. Jag hade precis kommit ut ur en lång relation och tyckte det var skönt att bo själv och vara själv. En helg träffade jag en kille. Vi spenderade en rolig helg ihop, men när helgen var över så var relationen över. Han skulle åka hem och han bodde långt bort.
 
Jag ville egentligen fortsätta att vara singel, men samtidigt så kunde jag inte riktigt släppa honom. Vi hördes ofta veckan efter och jag fick fjärilar i magen. Jag var rädd att jag skulle kära ner mig i honom om vi inte slutade höras jämt och ständigt, och jag ville inte bli kär i någon just då. Jag beslutade mig därför för att berätta vad jag kände, och jag var ganska säker på att han kände exakt samma sak (han hade nämligen också precis kommit ur 10 års monogama relationer, där den ena hade avlöst den andra). 
 
 
Eftersom jag är musiker så skrev jag en låt om mina mixade känslor som jag skickade till honom. Texten berättade om konflikten i mig. Gillar nog dig, vill inte gilla dig, vill vara fri, är inte tjejen för dig, därför borde vi nog avsluta det här. Budskapet som var underliggande var att om han skulle skriva ”jag gillar dig också” så skulle jag hoppa på första bästa flygplan för att undersöka om relationen var något att bygga på eller inte. Men jag gissade att han inte skulle göra det, så jag var förberedd på ett fint avslut på relationen så jag kunde gå vidare med mitt glada singelliv.
 
Hans svar kom och det var helt fruktansvärt. Det var så dissigt, så cyniskt, så självgott. Det kändes som att få en knytnäve i magen. Jag häpnade över hur jag hade misstagit mig på honom – hur kunde jag tro att den här killen var något för mig egentligen? Jag hade ju inte känt honom mer än en vecka men ändå hade jag varit beredd på att ge honom en chans. Och så visade det sig att jag var så långt ute i skogen att jag inte ens såg träden. Han hade inte kunnat göra något som mördade alla mina inre fjärilar på ett mer effektivt sätt. Självföraktet dök upp och hånade mig: ”Du känner ju inte ens honom din lilla idiot! Varför gjorde du bort dig sådär? PINSAMT.”
 
 
Nästa som bankade på dörren var Den Låga Självkänslan.
”Ursäkta att jag är sen”, sa den, ”men här har du lite låg självkänsla. Du duger inte för honom, du borde skämmas, han är för bra för dig (kolla liksom vad han SKRIVER – hur tydligt är det inte!) ‘Du är inte min typ’ – det betyder såklart att du är tjock, ful och totalt ocharmig. Vem tror du att du är?!”
 
Jag ska inte gå in på fler detaljer, men det var bittra tårar, självömkan och mycket självförakt. Inte bara hade jag misstagit mig på honom, utan min låga självkänsla förklarade att det var för att jag inte dög som han hade betett sig så illa. ”Han skulle aldrig ha dissat en fotomodell”, rosslade den i mitt öra.
 
Det tog ett par dagar innan jag insåg att det inte alls var så. Vad knäppt jag hade tänkt! Självklart så hade hans diss ingenting med mitt egenvärde att göra. Jag duger ju precis som jag är! Självkärleken pussade Den Låga Självkänslan på kinden och den smälte långsamt bort. Jag såg mig själv i spegeln och log igen.
 
 
Min Inre Självbevarelsedrift reste sig långsamt upp och gav Självföraktet en knock-out. Jag hade i alla fall vågat, bestämde jag mig för. Vågat skicka en låt till en kille, vågat chansa, vågat bli avvisad. Och även blivit avvisad, för att inte säga rådissad – visst – men jag var i alla fall galet modig. Och jag ångrade mig inte. En dag, sa jag till mig själv, så kommer det att komma en person som ser hur jäkla fantastisk du är. Men det gjorde inte den här killen, så synd för honom. Då var han inte rätt för dig helt enkelt.
 
Idag skrattar jag när jag tänker på den där snubben. Jag hyser inget agg mot honom alls, han kunde ha betett sig schysstare, absolut, men idag är det bara en skön historia. Jag lärde mig massor och framför allt att ingen annan bestämmer mitt värde. Dessutom så uppfyllde jag mitt livslånga löfte till mig själv. Vet ni vad det är för löfte?
 
JAG HAR LOVAT MIG SJÄLV ATT ALDRIG ÅNGRA NÅGOT SOM JAG INTE GJORDE.
Hellre lever jag ett liv och ångrar saker jag gjort än att ångra saker som jag aldrig vågade göra. Jag har gjort massor av misstag, blivit dissad, utskrattad, idiotförklarad. Men jag ångrar ingenting.
Här får ni en låt som alltid påminner mig om det. Puss på er!
 

Min lilla hemlighet / Dag 4 av 50

 
Det kliade i hela kroppen. Jag stod utanför Buylando och visste vad som skulle hända om jag gick in. Men ändå var det något sjukligt, något tvångsmässigt, som hade styrt mina steg dit.
 
Det var min lilla hemlighet. Ingen visste. Men idag skulle det ändras, fast det visste jag inte då.
 
Jag minns inte om hon ringde mig eller om jag ringde henne, men jag räddades av telefonen. Vi pratade en lång stund om helt allmänna saker innan hon, typiskt för henne, gick rakt på sak:
”Hur är det?”
”Braaaa!”
”Lägg ner skitsnacket nu Johanna, jag hör ju att det är åt helvete”.
Hur hon kunde höra det var ett mysterium, tyckte jag. Jag ansåg att jag var grym på att fejka på den tiden. Det var först efteråt jag förstod att ingen hade gått på det.
”Äsch, inget, har bara lite ångest”.
”Varför då?”
”Jag står utanför Buylando och vill inte gå in…”
”Okej, varför då?”
”Ingen speciell anledning sådär.”
”Johanna…”
”Okej, okej. Jag vill inte köpa godis bara”.
”…och varför inte då?”
”För att jag jämt äter för mycket och då mår jag illa och när jag mår illa så måste jag kräkas,” hasplade jag ur mig och ångrade mig direkt.
”Måste du kräkas, eller är det du som får dig själv att kräkas?”
Hur fan kunde hon veta det, tänkte jag.
”Jag kräks upp det”.
Jag började le av någon anledning, som jag alltid gör när jag blir påkommen. Ett brett, fånigt leende med blossande kinder. Jag var ertappad. Hemligheten var ute.
”Tack för att du berättar det”, sa hon. ”Jag har väntat länge på att du ska säga det här”.
 
Tack vare att jag sa det till henne så vågade jag berätta det för fler personer. Det ledde till att jag sökte hjälp hos SCÄ och fick möjligheten att gå en ätstörningsbehandling (läs mer om det här). Idag ser jag inte mig längre som sjuk i ätstörningar, men inte som helt frisk heller. Det är en del av mig, som alltid finns kvar, men som är avlägsnad så länge som jag tar hand om mig själv.
Inga dieter, inga matförbud, inget mixtrande. Jag har inte råd, för jag vill aldrig hamna där igen när jag står med huvudet över en toalett eller tar en tvångsmässig promenad på tre timmar mitt i natten ”för att förbränna”. Jag är värd så mycket bättre. Det vi alla. Puss på er!

Ville inte hångla / Dag 3 av 50

 
Det var mellanstadiedisco. Musiken som spelades mest var Cotton Eye Joe och Nothing Compares 2U. Min kompis M var ihop med en kille i klassen, jag med en annan. För att beskydda killarnas identiteter kommer jag numera att kalla dem Tette (M’s kille) och Gunnar (min).
 
M och Tette var långt mer avancerade än vad jag och min kille var. Jag och Gunnar hade gått på bio en gång och sett Toy Story. Sedan hade jag vågat mig på att ge honom en kram, vilket var ett stort steg för mig.
 
Mellanstadiediscot hade väl nått ungefär halvvägs när M sa åt mig att det var dags för mig och Gunnar att hångla.
 
”Va?” svarade jag dumt.
”Nu är det dags,” tyckte M. ”Ni har ju varit ihop i flera veckor och bara kramats.”
 
Jag svarade inte för jag visste inte vad jag skulle säga. M gick iväg, och kom tillbaka efter ett par minuter.
 
”Okej, Tette hälsar från Gunnar att svaret är JA”, viskade M.
”Vaddå?”
”Ja, jag frågade Tette, som frågade Gunnar, och svaret är ja. Han vill hångla.”
”Men jag vill ju inte hångla,” sa jag vädjande.
”Var inte dum nu, vi ses allihop i hallen om fem minuter, häng bara på, det är dags nu.”
 
Jag gick till den där hallen på darrande knän och mötte upp Gunnar. Vi bestämde vilket håll vi skulle böja våra ansiktet och satte igång att rulla tungor.
 
Det var det äckligaste jag hade varit med om. Hånglet påminde mest om en Electrolux tvättmaskin. Jag måste ha svalt en halvliter saliv. Halvvägs igenom fick vi kramp i tungan och bestämde oss för att byta håll på tungvispandet. Efter ett tag avbröt jag och skyllde på att jag var trött.
 
Idag önskar jag att jag hade kunnat stå upp för mig själv mer än jag gjorde. Jag ville ju inte hångla, jag ville vänta, jag var bara 11 år och hela min kropp skrek nej. Jag vet inte hur det var för Gunnar, men jag gissar att upplevelsen inte var så angenäm för honom heller. Vi gjorde slut en tid efter, och vi upprepade aldrig Electrolux tvättmaskinen.
 
Det tog mig två år innan jag ville hångla med någon igen. Nästa hångel var med en äldre kille som hade mycket mer erfarenhet av att hångla än jag och Gunnar. Han lämnade mig med känslan ”AHA, det här är vad alla pratar om!” Sen är ju frågan vilken artonåring som vill hångla med en trettonåring??!…men jag är i alla fall tacksam att han botade min hångelfobi. Och jag hoppas, och tror, att någon botade Gunnars också.
 
Snipp snatt snut, så var den sagan slut!

Min stora plan / Dag 2 av 50

Jag gick i nian och var kär i Anton i min skola. Han gick i en annan klass och han visste knappt om att jag existerade. Jag hade liksom aldrig vågat prata med killen som upptog alla mina tankar.

 

Anton var helt enkelt speciell. Varje fredag hade han på sig sin blåa Adidas-tröja som matchade hans lika blå ögon. Han hade lång, svepande lugg och lyssnade på metal. Jag kunde hela hans skolschema utantill.

 

Jag var ganska sjuk på den tiden i ätstörningar, och jag fick för mig att det enda sättet som jag kunde få Antons uppmärksamhet på var att ”göra en make-over”.

 

Förberedelserna tog säkert tre veckor. Jag åt nästan ingenting. Jag köpte en ny rosa tröja, väldigt urringad. Jag hade ett par Filippa K i storlek Small som jag bara skulle komma i. Dagen när jag äntligen kunde ha jeansen så skulle Antons blick möta min och han skulle se hur snygg jag var. Se mig på riktigt. Och såklart bli kär i mig. Bara sådär.

 

Den stora dagen anlände. Jag var precis så smal som jag hade beslutat mig för att vara. Jag hade på mig min rosa tröja, var fint sminkad, hade fixat håret. Och Anton kom gående där i korridoren som alltid. Men han sa ingenting. Han märkte mig knappt, som vanligt.

 

Min blick följde hans ryggtavla så länge att jag krockade med en kille i sjuan. Som i ett töcken hörde jag hur den lilla killen upphetsat viskade till sina kompisar:

 

”Jag RÖRDE VID HENNES BRÖST!”

 

Alla dessa förberedelser och den enda som såg mig var en liten finnig kille i sjuan. Jag hade aldrig på mig den där rosa tröjan igen, jag slängde jeansen och började använda kläder som jag var bekväm i istället. Och jag och Anton blev något slags vänner efter en tid. Men kärlek, det kan man inte inspirera genom bantning, rosa tröjor och smala jeans.
Det lärde jag mig den dagen.

 

*Anton heter såklart något annat i verkligheten.

Hoppa hopprep / Dag 1 av 50


 
Jag har hoppat på Apan Satt i Granens utmaning att skriva om 50 dagar ur mitt liv. Här kommer min första berättelse.
 
Min mamma är världsbäst. Det upptäckte jag en varm lördag i april. Jag var sju år.
 
Jag hade kommit hem från skolan i veckan och gråtit. De stora tjejerna hade inte låtit mig vara med på rasten. De hade nämligen börjat hoppa hopprep, ett sånt där långt, glittrigt, fint hopprep. Och jag fick inte vara med, för jag kunde inte.
 
När jag vaknade på lördagen så tog min mamma med mig till vårt centrum. Vi gick in i leksaksaffären och köpte ett sånt där långt hopprep. Minst lika fint som de stora tjejernas.
 
Vi kom hem och mamma höll sitt första brandtal för mig. Det första av många.
”Man kan göra allt man vill,” sa hon. ”Det gäller bara att öva”.
 
Hon satte fast hopprepets ena ände i soptunnan och började veva. Hela dagen stod hon där och vevade. Och jag hoppade. Och hoppade. Och till slut så fattade jag! Till slut fick jag in rytmen i att hoppa hopprep.
 
Jag fick lära mig den dagen att ingen bestämmer över vad jag kan och inte kan göra. Det mesta i livet handlar om att öva. Jag fick ett nytt självförtroende, ett nytt förtroende för min egen förmåga. Och jag visste det inte då, men jag skulle snabbt få ryktet om mig att vara bland de bästa i skolan på att hoppa hopprep.
 
Min mamma gav mig det där självförtroendet den där varma aprildagen, och därför är hon världsbäst!