Kategoriarkiv: Viktiga saker

Blogghjälpen – Stöd människor på flykt

blogghjalpen

Det är ett år sedan TV-skval och flöden fylldes av bilder av den 3-åriga Aylan Kurdi som flutit i land på en strand i Medelhavet. Världen stannade och samlade in pengar för att hjälpa människor i nöd, människor som flydde för att kunna fortsätta leva, men istället dog på vägen.

Ett år senare har nyhetsvärdet avstannat, men inte behovet av hjälp.
Nu går en rad bloggare ihop för att samla in ytterligare en slant till människor på flykt.
Pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan.

På tio dagar hoppas vi – med din hjälp – att samla ihop 10 000 kronor till människor på flykt. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Skänk en gåva här. Inget bidrag är för litet. Puss!

Om män skulle föda barn

Leo baby

Om män skulle föda barn så skulle alla män ha en plats att föda på. Ingen man med värkar skulle bli ombedd att ge sig ut på motorvägen mitt i natten för att hitta ett annat sjukhus. Det skulle finnas gott om platser för att förlösa alla män och det skulle vara planerat sedan länge. För männens och barnens säkerhet.

Om män skulle föda barn så skulle alla förlossningar vara planerade. Alla skulle få välja mellan att snittas eller att bli igångsatta. Ingen skulle tvinga en man att vänta till vecka 42 med argumentet ”Det är bättre för barnets skull”.

Om män skulle föda barn så skulle ingen prata om att föda barn utan smärtlindring. Alla män skulle smärtlindras på sjukhus från första förvärken och få ligga där den tiden som förlossningen tog. Ingen skulle be en man att åka hem om han inte var öppen si och så många centimeter. Alla skulle respektera att om en man har ont, så gör det verkligen ont.

Om män skulle föda barn så skulle ingen prata om ”naturliga förlossningar” som något positivt. I de fall när födslarna ändå råkade ske oplanerat istället för via planerat snitt eller igångsättning så skulle mannen kompenseras av samhället. Anhöriga skulle förfasa sig och Aftonbladet skulle intervjua. ”Antons värsta mardröm blev sann: Jag födde mitt barn helt obedövad”.

Om män skulle föda barn så skulle plastikkirurger sy ihop dem efteråt. Alla ärr skulle kompenseras.

Om män skulle föda barn så skulle ingen lida i tysthet med förlossningsskador. Ingen man skulle heller bli ombedd att bita ihop när det gjorde ont att ha sex. Utan ett fungerande sexliv för män så blir det ju inga fler barn, det skulle alla förstå.

Om män skulle föda barn så skulle graviditet vara likställt med sjukdom i försäkringskassans ögon. Alla som ansökte skulle få gå hemma sjukskrivna hela graviditeten.

Om män skulle föda barn så skulle alla män med foglossning få rätt till sjuktransport till och från jobbet. Ingen man med foglossning skulle behöva gå ett steg i smärta.

Om män skulle föda barn så skulle alla män med gravidillamående få ligga sjukskrivna hemma i veckor med full lön utan det minsta knyst från sin arbetsgivare. Alla vet ju hur hemskt det är att ha magsjuka, eller hur?

Om män skulle föda barn så skulle barnmorskor vara högavlönade och förlossningsvården skulle vara den bästa som gick att få.

Om män skulle föda barn så skulle inga BB stängas. Om ett BB mot förmodan skulle behöva stängas så skulle ett nytt öppnas. Man skulle inte göra som idag, lämpa över alla förlossningar på redan existerande, överbelastade förlossningskliniker.

Det här är en fiktiv text där jag leker med tanken på hur det skulle vara ifall män var de som födde barn istället för kvinnor. Även om texten är överdriven för att bevisa en poäng så ligger det en ton av allvar i den. I Sverige har förlossningsvården blivit sämre och sämre. Förlossningskliniker stängs på löpande band och förlossningsvården bortprioriteras. Det är dags att säga ifrån. Läs mer och engagera er på Födelsevrålet

Om att våga lyckas

prickig klänning gran canaria

En person sa till mig en gång att det krävs lika stort mod att våga lyckas som att våga misslyckas. Vågar man aldrig försöka så vinner man aldrig, det är ju givet. Men det är också många som aldrig vågar eftersom de är rädda för att vinna. Innerst inne. Under alla drömmar och önskemål så ligger en djupare rädsla. Man är rädd för att lyckas.

Ofta skapar vi en identitet kring våra sämre sidor. Ett tag så var jag tjejen som alltid drack cola light. När jag försökte sluta var det jobbigaste inte koffeinbristen (i ärlighetens namn så bytte jag bara cola mot kaffe). Det var identiteten. Jag hade identifierat mig så länge som tjejen som drack cola light att det kändes som att jag behövde förklara mig för alla. Förklara varför jag valde bort en dålig vana. Fast nästan ingen brydde sig utom jag.

Att lyckas innebär att förändra mönster och det är ofta förändringen som är läskigast av allt. En rotlöshet i allt det där nya. Vem är jag nu? Vem kommer jag att bli om jag fortsätter?

Det finns såklart en massa rädslor kvar i mig som jag behöver låsa upp. Här är några av dem: fotografi (tycker jag är usel på att fota och hatar att göra det vilket inte direkt korrelerar med bloggen), växter (alla mina växter dör jämt), matlagning (men här börjar jag faktiskt att bli bättre!), ta körkort (SUPERLÄSKIGT JU) osv. Men det är mänskligt att ha rädslor.

Människor som säger att de aldrig är rädda för någonting tror jag är rädda för att se inåt. Alla är nämligen rädda för något. Och hur många rädslor var och en har spelar ingen roll.

Det är hur vi agerar på rädslorna som gör hela skillnaden.

 

Fler texter på samma ämne: 

Självkänsla och att vara mänsklig.

Att ta sig upp ur ett svart hål.

Kalla mig inte tjockis

tattoopregnant

När jag är gravid så blir jag rund lite överallt. Vissa kvinnor kan konsten att bara gå upp några få klädsamma kilon på magen, men inte jag. Jag är inte byggd sådan helt enkelt. Jag går upp i vikt, många kilon, ganska jämnt fördelat över hela kroppen. Två bamsebröst, en stor mage och en rund kropp. Så ser jag ut när jag är gravid.

Jag ska absolut inte säga att jag blir tjock eftersom jag inte vet hur det är att vara tjock. Där vill jag inte ta mig tolkningsföreträde för tjocka personer. Jag har i vanliga fall en rätt normal kroppshydda, åt det kurviga hållet, men ingen skulle kalla mig tjock. (Åtminstone ingen med sund syn på kroppar).

Men nu, när jag är gravid. Då kommer kommentarerna.

Folk kallar mig tjockis med kärleksfull bebisröst. Och jag blir alltid lika förvånad.

Skulle de som kallar mig tjockis också kommentera min kroppsvikt om jag inte var gravid? Troligtvis är svaret på den frågan nej.

Varför tycker de då att de har rätten att kalla mig för tjock nu? Varför tycker de att det är roligt, eller till och med gulligt, av dem att göra det? Vad fyller det för behov hos dem att kalla mig tjockis?

”Jag menar inget illa,” kanske de försvarar sig. Och det gör de nog inte. Men de har ingen aning om hur illa det kan tas emot. Vilken ångest det kan skapa, hur ont det kan göra, hur det känns att bli tillplattad med ”lilla tjockis” bara för att man råkar vara gravid.

Bara för att jag har ett barn i magen så är det inte okej att bedöma min kropp, att jämföra den med andra kroppar, att fråga mig hur mycket jag har gått upp. Jag är fortfarande en vuxen kvinna som vill bli bemött med respekt.

Kalla mig inte tjockis. Det är nämligen inte det minsta gulligt, utan tvärtom, väldigt ohyfsat och tanklöst.

Om vikten av att pussas godnatt

Det fanns en tid när jag inte kunde somna utan att pussa honom först. När jag tvingade honom att pausa precis allt för att nu går jag och lägger mig och då måste vi kyssas, vi måste, annars kan något hända och det går ju bara inte. När jag inte pussade honom godnatt så gjorde jag det för att markera att han hade gjort något fel. Rätt åt dig, du kan sitta där och sakna mig men nu somnar jag snart utan den allra minsta puss. Och så låg jag och vred mig i sängen och försökte somna. Men egentligen ville jag bara känna hans läppar mot mina, att allt skulle vara förlåtet och bra igen. 

Sen kom barn och heltidsjobb och graviditetsbesvär och vinternätter och snälla var tyst nu jag är trött. Och de där kvällspussarna glömdes bort. De raderades helt från ryggmärgen och blev till ett godnattrop från sovrummet innan jag stängde dörren. Tills förra helgen när jag inte längre mindes. Inte riktigt visste när vi hörde ihop sist, när vi vårdade vår kärlek. Då lovade vi varandra att börja kyssas varje kväll igen.

Vi började direkt. Första kvällen kändes lite larvig. Andra kvällen kändes tvångsmässig. Men igår. Igår kändes det ljuvligt, andaktsfullt, ända från tårna. Nu vet jag att vi fattade rätt beslut.

Nu vet jag precis hur mycket en godnattpuss kan betyda.

Ps. Mobilbilder som aldrig tidigare visats i bloggen. 

puss retrolover

puss rockabilly

Oro, mer blod och en tvillingcysta – del 2

anchor tattoo girl forearm

Tack för alla era fina kommentarer på del 1 av min text – Om missfall, blod och höstmörker. Det gav mig så mycket kraft att skriva den här, del 2. I slutet av min förra text hade jag alltså precis haft ett missfall. Den här texten är anteckningar från min mobiltelefon om vad som hände efter missfallet. Så nära en dagbok jag kommer att komma här i bloggen. 

7 november

Livet har äntligen återvänt. Jag känner igen mig själv, mina känslor och min energi. Den enorma tröttheten börjar äntligen ge vika.

Det enda som inte är riktigt bra är att jag inte ringer någon. Jag borde ringa en vän och bara prata. Säga jag fick missfall igen. Berätta.

Men jag har inga ord.

12 november

Jag hade sett fram emot den här kvällen så mycket. Ett gäng kollegor ut på middag, tapas och cava. Men min kropp sa nej direkt. Jag blev akut trött från ingenstans. Fick gå hem från restaurangen redan klockan åtta.

Jag trodde verkligen att jag skulle vara återställd vid det här laget.

14 november

Mina bröst har börjat göra ont igen. Jag räknade tillbaka i kalendern, men det måste vara för tidigt. Nej, så är det säkert inte. Inte redan. Såhär fort kan det väl inte gå?

15 november

Jag tog ett digitalt gravidtest idag. Blundade innan jag vände på teststickan. Tänkte att det är nog inte så, det är nästan omöjligt. Men det stod Gravid 1-2 veckor.

GRAVID!!!!!!!!

Jag är nog lyckligast på jorden just nu.

16 november

Jag blöder. Igen.

Helvetsjävlaskit. Jag vet vad det här betyder, jag har varit med om det förut.

Kan knappt andas för att jag är så arg. Vad är det för fel på min kropp? Varför händer det här igen och igen?

Jag är arg på mig själv också. Om jag inte hade testat så hade jag kanske inte behövt gå igenom det här. Då hade jag tänkt att det var mens. Inte ännu en graviditet åt skogen.

Har fått tid för missfallsutredning på onsdag.

17 november

Blödningen har slutat. Har missfallet avstannat? Är jag gravid eller inte? Kanske visade testet fortfarande positivt sedan sist. Tänk om det bara är en mellanblödning? Eller kanske en nidblödning?

Blir galen av att gå på toaletten en gång i kvarten och titta i trosorna efter blod.

Imorgon får jag veta.

18 november

”Jag kan inte se en graviditet”, säger han och tittar bekymrat på mig.

Jag kan tydligen ändå vara gravid, fast han kan inte se någonting. Vi måste ta blodprov för att veta säkert och säkerställa att det inte är utomkveds.

UTOMKVEDS??? vrålade min hjärna medan jag nickade mekaniskt och försökte se ut som att jag lyssnade uppmärksamt.

”Här har du en tvillingcysta också”, säger han. ”Den får vi ha koll på”.

Ridå.

20 november

I två dagar har jag lämnat blodprover för att få veta. Men jag har inte fått veta någonting.

Jo. Jag är tydligen gravid. Men gravidhormonet HCG har inte ökat som det ska. Alltså kan jag ha ett missfall på gång, en vanlig graviditet eller ett utomkveds. De vet inte. Jag har fått en ny tid.

Googlade utomkveds och önskar att jag inte hade gjort det. Bortsprängda äggledare, infertilitet, svårigheter att bli gravid igen. Nu håller jag tummarna för ett vanligt missfall.

Jag har tappat hoppet om den där normala graviditeten.

24 november

Jag drömmer så vidrigt att jag inte vågar sova. Jag föder aliens, döda djur och annat. Vaknar med tårar på kinderna och gnisslande tänder.

Det här är den längsta veckan i mitt liv.

26 november

Varit hos läkaren idag. Allt ser…normalt ut såhär långt. Gulesäck, livmoder i rätt storlek. Och tvillingcystan var det tydligen ingen fara med heller så länge som den inte gör ont.

Jag har fått en massa mediciner som ska hjälpa min kropp att inte stöta bort fostret.

Hoppet lever!

14 december

Inget mer blod och massa illamående. Har fått Lergigan comp för att kunna äta. Försökte först att inte ta dem för ofta, men gav upp till slut och äter dem nu som man ska. Tre om dagen.

Tabletterna funkar…sådär.

Kristofer kallar mig kräkis istället för älskling numera.

16 december

Återbesök hos gynekologen idag.

Ett hjärta som tickade.

Ett foster i rätt storlek.

Ska jag bli mamma i sommar?

Det verkar så.

Det verkar verkligen så.

JAG SKA BLI MAMMA I SOMMAR <3

Om missfall, blod och höstmörker – del 1

tattoosidepieceroses

Det här är det läskigaste jag någonsin gjort i min blogg. Jag har aldrig lämnat ut såhär mycket. Det gör mig rädd och nervös att tänka på att så många kommer att läsa. Men jag vill ändå berätta, för att hjälpa andra. Så välkommen in i mina anteckningar från i höstas. Så nära en dagbok ni kan komma. 

19 oktober

Det var strömavbrott. I ljusskenet från min mobiltelefon såg jag det. Det förhatliga blodet som bara kan betyda en enda sak. Att det har gått åt helvete igen. Jag har fått missfall igen. En gång till. Helvetefanfanfan.

Kristofer säger att han inte är så ledsen.

”Du var ju inte gravid så länge, älskling,” säger han och tänker på den gången när jag var det i elva veckor. När den också var död i nästan en månad, utan att vi visste det.

Nej, den här gången var jag inte gravid så länge. Bara en dryg vecka. Inget att vara ledsen för med andra ord.

Kan någon snälla tala om varför det gör så ont ändå?

20 oktober

Jag har masken på idag. Alla mina leenden är falska och jag orkar inte låta någon komma nära. Hormonerna leker katt och råtta i min kropp. Så bräcklig, men ändå fungerande. På något sätt så går det den här gången också.

22 oktober

Det ledsna har gått över till ilska. Varför just jag? Några jag känner har drabbats en gång, men väldigt få har drabbats två eller fler gånger. Vad är oddsen på det? Låga.

Jag träffade en familjemedlem som skämtsamt sa:

”Nu är du ju van vid att få missfall, så det borde ju gå över snart”.

Van vid att få missfall. Ja.

Jag borde kanske vara van, men jag kan aldrig vänja mig.

24 oktober

Idag var jag på fest. Det var en gravid tjej där. Hon visste inte vad hon kunde äta av snittarna så jag gav lite råd. Det visade sig att det enda hon kunde äta på festen var chipset. Så jag åt drivor med snittar gjorda på prosciutto och chevré som jag svalde ner med ett glas prosecco. Hon åt chips.

Lyckliga jäkla människa.

26 oktober

Jag berättade för min chef idag. Min hjärna fungerar inte som den ska, min kropp är helt slut av hormonomställningen och jag har blött i över en vecka.

Det var ett fint samtal. Hon sa att jag inte behövde oroa mig, att jag gjorde så mycket så bra och att det inte skulle märkas.

Är så glad att jag har ett roligt jobb att gå till. Det är det enda som får mig att glömma en stund i taget. Om jag var hemma hela dagarna med min hjärna så skulle jag bli tokig.

27 oktober

Blodet har avstannat och graviditetstestet är negativt. Nu är den borta på riktigt. Jag sa igår att jag skulle vänta med att försöka igen, men jag känner nu att jag inte vill vänta en sekund.

En bekant är gravid. Jag har misstänkt det länge, men fick det bekräftat idag. Hon såg helt fantastisk ut och min avundsjuka äter upp mig inifrån. Jag vill vara glad, jag ÄR glad, men jag lyckas inte riktigt. Inte helt och hållet.

Hon har aldrig fått några missfall.

3 november

En kompis är gravid. Jag fick veta det idag. Så otroligt glad för hennes skull. Hennes första. Så härligt. En liten bebis i hennes mage. Så glad, bara glad, inget annat. Jätteglad. Jättemegaglad.

Det var först när jag ringde min syster och började gråta som jag insåg att jag kunde vara glad för henne – men ledsen för mig samtidigt. Utan att missunna henne allt härligt.

Jag viskade till min syster att jag kommer aldrig mer få barn. Leo kommer inte få syskon och får han det så kommer de aldrig leka, för åldersskillnaden kommer vara för stor.

”Det är sju år mellan oss, Johanna”, sa min kloka lillasyster.

Då kunde jag för första gången släppa det på riktigt. Låta det läka. Vi kommer förhoppningsvis att få syskon, men det kommer dröja ett tag till. Allt blir inte alltid som man har tänkt sig.

Det är såhär nu. Men min tur kommer.

 

Internationella kvinnodagen – 7 texter

rockabillyankaretatuering-700x510

Tack alla kvinnor. Tack ni som har gått före och ni som kommer efter. Tack för ert hårda arbete, för alla gånger ni tagit fajten, alla gånger ni sagt ifrån och vägrat vara tysta. Tack för att ni visar vägen och för att ni vågar. Idag uppmärksammar vi varför det behövs en Internationell Kvinnodag – både hur långt vi har kommit men också hur lång väg det faktiskt är kvar.

Här kommer 7 texter jag skrivit om feminism, dagen till ära:

9 gånger när det sög att vara tjej

Jobbar du heltid och är mamma?

Jag är feminist för att…

Jag är kvinna, alltså borde jag hata min kropp

Det heter väl barnrum?

Våra pojkvänner är inte vårt ansvar

Min son är feminist

Kom ihåg också att feminism betyder jämlikhet och att det innebär ALLAS LIKA VÄRDE. Oavsett könstillhörighet, klass och etnicitet.

Puss!

Jobbar du heltid och är mamma?

vabbaleo

Sedan jag började jobba igen för ungefär ett år sedan så är det många som har frågat mig om jag jobbar heltid. Det är såklart ingen som menar något illa med det, de flesta är bara nyfikna. Men jag tänkte att vi kunde problematisera frågan lite grann ändå.

Det är nämligen inte någon som frågar min sambo om han jobbar heltid eller inte. Alla förutsätter bara att han fortsätter arbeta precis som han gjorde innan han fick barn. Jag har däremot fått frågan uppåt tjugo gånger senaste halvåret.

Så hur är det då, har jag gått ner i tid nu när jag blivit mamma och har barn på förskola och ska hämta-lämna och så? Svaret är nej, jag jobbar heltid och kommer att fortsätta med det.

Det är tyvärr så att min kille har fastnat i den så kallade ”mansfällan”. Han har ett lågavlönat jobb inom vården där han bara räddar liv, istället för att jobba med viktigare saker som marknadsföring och strategier. Jag är den som drar hem mest cash helt enkelt. Jag brukar påminna honom om det när han ifrågasätter varför det är han som ska gå ner i tid. Om någon ska göra det så är det ju han! Jag skulle bara ha precis lika mycket att göra men få mindre betalt. Och det skulle ju påverka familjens ekonomi i längden om man säger så.

Där finns det ju tyvärr inte mycket att göra, han kan gå ytterligare ett år på Universitetet och höja sin lön, men något jättelyft kommer det ju aldrig att bli. Att vara sjuksköterska är ett kall, det vet ju alla, och han tycker dessutom att det är jätteroligt att umgås med sitt barn. Därför är det han som ska gå ner i tid. Det är inte jag som gör upp reglerna för hur det funkar i samhället tyvärr, visst har jag lite dåligt samvete när jag jobbar jämt, men det är ju ändå så att pappan är viktigast för barnet i slutändan.

Jag hoppas att alla förstår att jag var lite ironisk där.

”Är det inte dags att göra syskon snart?”

gravidretrolover

När ens första barn blir ett par år gammalt så börjar folk i ens närhet fråga. ”När kommer syskonet då?” ”Dags att börja göra fler snart?” ”Ni vill väl inte att ert barn ska bli helt ensam när ni går bort?” 

För det första: Ta inte för givet att alla kan få ett barn till. Det kanske fungerar, kanske inte. Ingen vet förrän man provar. Att fråga om det inte är ”dags att göra ett syskon snart?” kan dessutom göra riktigt ont hos en person som redan försöker få ett till barn. Kanske har de redan försökt i flera år. Att få en IVF-utredning när man redan har ett gemensamt barn kostar och alla har inte råd.

För det andra: Ta inte för givet att alla vill ha fler barn. Av olika anledningar så kanske ett barn blev precis lagom för just den familjen. Kanske har kvinnan fått en förlossningsskada eller vill/kan inte genomgå fler graviditeter, kanske får de inte ihop det ekonomiskt eller så går det trögt hos adoptionsbyrån. Eller så är det någon helt annan anledning. Men det finns alltid en anledning, även om de kanske inte vill dela den med alla.

Det är inte själviskt att inte ”skaffa syskon”. Vänd på det! Det är en gåva att man över huvud taget har fått ETT barn från början.

Och det ska man verkligen inte ta för givet.