Kategoriarkiv: Viktiga saker

9 gånger när det sög att vara tjej

feminist

1. Den gången när jag var 16 år och gick igenom Björns Trädgård på kvällen och en kille skrek efter mig att jag skulle stanna för att jag var snygg. När jag inte gjorde det så vrålade han ”Alltså jag bara skämtade fattade du väl ditt jävla fetto? Hora”.

2. När jag var gravid och en massa människor kommenterade min kropp. Och det var något jag skulle vara okej med eftersom de inte ”menade något illa”. För en gravid kvinnas kropp är ju allmän egendom, något som alla får ta på och kommentera, det vet man väl?

3. När jag fick behå bland de första i klassen och en kille drog i mitt behåband hela tiden och försökte dra upp min tröja för att se. När jag sa till fröken så sa hon ”Men han är ju kär i dig, Johanna, ta det inte så allvarligt”.

4. När jag fick veta att han som jag jobbade med tjänade flera tusenlappar mer än mig i månaden. Fast vi gjorde samma jobb. Och jag jobbade hårdare än honom.

5. Den gången jag satt på en brygga med en sommarflirt och allt kändes sådär pirrigt men fint. Och så drog han tag i mina tunna, blonda hårstrån på låret och sa ”You need to shave your legs all the way”. </3 smäll igen dörren när du går, tack.

6. När jag insåg att jag skulle blöda från snippan en gång i månaden, att jag skulle bekosta alla mensskydd själv med mitt studiebidrag och att mens ansågs vara äckligt och skämmigt. Ingenting man pratade om, massa hysch-hysch och viska ”får jag låna en tampong” medan man sneglar över axeln.

7. När min bästa killkompis sa till mig att jag var bra på fotboll. För att vara tjej.

8. Jag var 14 år och prenumererade på tidningen Frida och de hade en artikel som hette ”101 sätt att fånga hans intresse på”. Där fick man braiga tips som att ha högklackat på sig och visa lite hud. Artikeln rev jag ut och läste om och om igen. För det var mitt ansvar att fånga hans intresse, det fick jag veta då. Och det gjorde man genom att ha höga klackar och visa lite hud.

9. Alla gånger jag fått höra att jag eller en annan tjej i min närhet ska ta ansvar för någon mans handlingar, eller icke-handlingar. Våra pojkvänner är inte vårt ansvar. Och inte våra bröder, pappor, killkompisar eller manliga kollegor heller.

Har ni några egna exempel på när det sög att vara tjej?

Translation: 9 times when it sucked to be a girl. Read it here.

Don’t throw it all away

Sopbergen bara växer i världen. Vad ska man göra? var det någon som frågade mig. Det är ju ingen idé?

Det är klart att det är! Låt oss därför inspirera varandra och berätta om saker som vi inte slänger. Som vi istället försöker att göra om, spara eller återbruka. Här kommer därför fem saker som jag inte slänger.

1. Ägg där datumet gått ut

Ägg håller faktiskt en hel månad, till och med två, längre än vad det står på förpackningen om de ligger i kylskåp. Därför slänger jag aldrig ägg som är ”för gamla”.

superlivingskålamandaägg

Psst! Du har väl inte missat att du kan vinna den fina skålen här

2. Kläder

Om något är sönder så försöker jag att rädda det, om jag inte längre vill ha det så skänker jag bort det. Men jag skulle aldrig någonsin slänga fullt fungerande kläder.

3. Gammal mjölk

Nu ska jag erkänna att jag är paniskt rädd för sur mjölk. Jag vågar inte ens smaka på mjölken av rädsla för att den är sur. Men vet ni vad? Om man gör pannkakor på mjölk som har stått några dagar för länge i kylskåpet så smakar det inte det minsta surt. Bara som pannkakor gör i allmänhet. Alltså har jag hittat en lösning på min sur-mjölk-fobi: göra pannkakor!

4. Disktrasa som luktar surt

När disktrasan luktar surt så kokar jag den i en kastrull. Vattnet blir då ganska brunt och äckligt, men efteråt så är disktrasan luktfri och går att använda längre.

retroloverbarnrum

 

Leos molnkudde har jag sytt av ett gammalt underlakan. 

5. Gamla lakan

Så länge som ett gammalt lakan inte är totalt förstört så sparar jag det. Det läggs sedan i ”sylådan” och förvandlas till vimplar, molnkuddar eller bara trasor som jag använder till städning.

Visst finns det mycket saker som man inte behöver köpa nytt? Nu vill jag höra vad ni inte slänger!

Translation: Don’t throw it all away. In society today we throw away too much stuff. There are mountains of garbage growing everywhere. I’ve listed 5 things that I try to not throw away, unless it’s beyond redemption. Do you ever think about this, and if so, what are the things you don’t throw away? 

Jag är feminist för att…

Jag är feminist för att…

1. När Leo växer upp så vill jag inte att han ska bli dömd och satt i ett fack. Jag vill att han ska få gråta precis så mycket som han behöver, gilla precis det han gillar och få möjlighet att sätta ord på sina känslor. Jag hoppas att han aldrig behöver höra ”men äru bög”, ”du är ju känslig som en brud” eller andra saker som sägs i syfte att kränka män och anpassa dem till machoidealet. Jag hoppas han vågar vara Leo och jag tänker kämpa för hans rätt att få vara det. Därför är jag feminist.

2. Jag tycker att jag borde tjäna exakt lika mycket som min manliga kollega med samma utbildning. Men enligt statistik så tjänar män och kvinnor som gör samma jobb som kvinnor fortfarande inte lika. Mannen tjänar fortfarande, år 2014, 13.4% mer än mig för att jag inte är född med en penis. Är inte det himla dumt? Därför är jag feminist.

tattoopregnant

3. Jag tycker att det är hemskt när Kristofer blir diskriminerad i sin papparoll. Det faktum att jag har fördelar ifall vi skulle hamna i vårdnadstvist eller bara att jag får alla räkningar, telefonsamtal och brev som har med Leo att göra. När folk har frågat honom förvånat ”men VILL du verkligen vara pappaledig så länge?” så har jag blivit arg för hans skull. Varför skulle han inte vilja vara hemma med sitt barn bara för att han råkar vara pappa och inte mamma? Det är ju helt knäppt att papporna inte har samma självklara föräldraroll som mammorna. Därför är jag feminist. 

4. Jag tycker det är vidrigt med våldtäkter och det faktum att vårt rättsväsende i Sverige är helt tandlöst. Att ett gäng killar kan få föra upp en flaska i en flickas underliv vid en gruppvåldtäkt och när hon slår ihop benen så anses det av rätten vara ”ett tecken på blygsel”. Jag blir så arg att jag vill skrika. Vi måste få en samtyckeslagstiftning i Sverige. Det är ett sätt att hindra att bevisbördan alltid ligger hos våldtäktsoffret och inte hos gärningsmannen. 97% av alla våldtäktsmän behöver inte spendera en enda dag i fängelse. Därför är jag feminist.

Fyra av de många hundra anledningar till att jag är feminist. Vilka är dina?

Translation: Some of the reasons to why I’m a feminist. 

Ni är guldkanten

retroloverrötthår

Tack för att ni fortfarande finns där ute, fina ni! Jag vet att jag varit MIA hela hösten (eller kanske MIV – missing in vab) men jag hoppas att det ska bli ändring på det nu. Blogglusten har liksom börjat återvända så sakteliga. Men Leo har ju återlämnats till smittohärdens högnäste aka förskolan, så jag vågar tyvärr inte ropa hej ännu.

Oavsett vilket så är ni fortfarande kvar och det gör mig så glad. För ni tillför guldkant deluxe i mitt liv, det vill jag verkligen att ni ska veta. Tack för det!

Ps. Ni som vill se hur mitt hår ser ut just nu kan kolla min instagram – där heter jag @retroloverblog. Ds.

Destruktiv vänskap

När jag var yngre så hade jag vänner som jag inte mådde bra av. Ofta så var det väldigt dominanta personer som jag drogs till likt en fluga till ett utedass. Jag bad, nej bönföll, dem att leda mig, berätta för mig vem jag var och bekräfta mig. Vilket de så gärna gjorde. Men relationerna var destruktiva.

De verkade vara så säkra på vem jag var och tyckte att de kände mig bättre än jag gjorde. Jag upplevde att de inte lät mig förändras utan frös fast mig på samma ställe och protesterade varje gång jag gick utanför ramarna. Det är konstigt egentligen, för jag har haft samma vän flera gånger i mitt liv. Och det har slutat på samma sätt, med att jag i någon dramatisk frigörelseprocess avslutar vänskapen (alternativt blir dumpad för att jag hasplat ur mig elaka saker som jag ångrat efteråt), för att sedan söka upp samma vän i en annan kropp.

Idag kan jag se att det inte var deras fel. De var alla människor med skinn på näsan och ett jävlaranamma som jag beundrade kopiöst. Det var jag. Jag som bad dem om hundra råd som jag sedan inte ville lyssna på, som blev bitter av att höra hur jag egentligen var när jag ville vara någon annan och som låtsades hålla med många gånger när jag borde ha sagt ifrån. Jag var inte ärlig, varken mot mig själv eller dem.

Men för några år sedan beslutade jag mig för att inte längre låta andra diktera vad jag skulle göra. Jag slutade att be hundra människor om råd och få hundra olika svar. Jag bestämde mig för att acceptera den jag var men samtidigt ta reda på vem jag ville vara.

Jag dras fortfarande till starka personer med skinn på näsan, men idag vet jag själv vem jag är. Idag vet jag vad som är rätt och fel i min värld. Idag ber jag några få utvalda om råd i olika ämnen, men oftast så lyssnar jag på min magkänsla.

Hur vet man om man har destruktiva relationer i sitt liv? Det är faktiskt ganska enkelt. Man gör upp en vänskapskarta, likt en mindmap när man sätter sig själv i en cirkel mitten. Sedan sätter man alla människor man har runt omkring sig i små cirklar. Slutligen så drar man pilar utåt eller inåt beroende på om man vill ha personen närmare eller längre bort.

När jag gjorde min vänskapskarta så fick jag det svart på vitt. De flesta pilar pekade utåt för att det var relationer som jag inte mådde bra av egentligen. Jag hade nästan bara destruktiva vänskapsrelationer i mitt liv när jag gjorde min vänskapskarta. Idag så har jag ungefär hälften så många relationer, men alla är bra, även om jag inte längre har tid att vårda alla på sättet som jag skulle vilja.

Nu pekar pilarna inåt.

Nej tack, jag har redan ett heltidsjobb

I tidningarna är budskapet enkelt: kvinna, du duger inte som du är. Men även du har potential, om du bara skrubbar lite mer, köper lite dyrare produkter och lägger lite mer tid på ditt utseende. Alla citerar Coco Chanel som tydligen sa ”Det finns inga fula kvinnor, bara lata”.

Om jag verkligen skulle försöka följa alla skönhetsråd så skulle jag aldrig få tid till annat. Jag skulle ha fullt upp med att skrubba, göra inpackningar och måla naglar. Ibland tror jag att det är det de vill, de där tidningarna. Att vi kvinnor ska sitta och göra lerinpackningar och oroa oss över stenhårda nagelband istället för att fokusera på det som är viktigt. Som typ att starta en revolution, uppnå våra drömmar eller bara ha kul.

Jag är intresserad av skönhetsvård, det är inte det. Det är bara det konstanta sociala tvånget av att man ”ska” göra vissa saker som gör mig irriterad. Jag väljer bort frisörer som förfasas över ens kluvna hårtoppar, hudterapeuter som med bekymrad blick försöker sälja snordyra produkter och killar som drar i ens ljusblonda hårstrån på låren och säger ”du behöver raka benen hela vägen upp, lilla gumman”.

Ni har säkert inte fått infon, men jag har faktiskt redan ett heltidsjobb. Tack och adjö.

Självkänsla och att vara mänsklig

Skillnaden mellan självkänsla och självförtroende är att självkänsla är känslan jag har för mig själv medan självförtroende är förtroendet jag har för mig själv. Jag kan ha en kass självkänsla och tycka att jag innerst inne är ganska värdelös, men ändå ha ett bra självförtroende och tro på min egen förmåga att klara av saker. Det låter kanske motstridigt, men det var precis så för mig. Högt självförtroende, katastrofal självkänsla.

Som många andra var jag en extremt osäker tonåring som gjorde och sa väldigt mycket saker bara för att få bekräftelse. Ju äldre jag blev, desto mer uppenbart blev det att jag behövde jobba på min självkänsla. Det gick helt enkelt inte så bra att leva som vuxen utan självkänsla. Jag fortsatte att söka bekräftelse på samma sätt som jag gjorde när jag var tonåring och när jag inte fick bekräftelse från andra så dök jag ner i stora svarta hål där jag kände mig förvirrad, värdelös och avskydde mig själv.

Jag läste böckerna av Mia Törnblom och började skriva listor över allt bra jag gjorde varje dag. Jag stod framför spegeln och affirmerade, alltså sa saker som jag inte själv trodde på egentligen, om hur fin jag var och att jag dög. Det konstiga var att ju mer jag jobbade med min självkänsla desto sämre blev den. Det var som att vi sprang i allt större cirklar och att självkänslan alltid sprang lite fortare, vilket gjorde att avståndet bara ökade och ökade hela tiden. Jag har nog aldrig jobbat så mycket för något i hela mitt liv som att få bättre självkänsla, men jag gjorde det på fel sätt.

Min historia är bara min, och jag säger inte att alla ska göra såhär, för alla människor är olika. Men för mig var nyckeln att acceptera mig själv och mina fel och brister. Det där låter riktigt klyschigt, vadå acceptera sina fel och brister? Det är väl självklart? Och det kanske är det för vissa, men så var det inte för mig.

Svart på vitt så följde jag en metod som inte fungerade för mig. Det fungerade inte att skriva listor om bra saker jag hade gjort varje dag. Det fungerade inte att stå framför spegeln och affirmera. Det fungerade inte för att jag ständigt värderade mig själv, istället för att acceptera mig själv.

För mig blev nyckeln istället att göra tvärtom. Att kasta listorna, att sluta upp med att lägga energin på att affirmera, att lägga ner att jobba på min självkänsla på det traditionella sättet. Istället så började jag öva på att vara mänsklig. Öva aktivt på att göra fel och vara okej med det.

Jag började få självinsikt om vem jag faktiskt var istället för att jaga den där personen jag kunde bli. Jag insåg att ingen människa är perfekt och skärskådade min lista som jag hade i huvudet över mina fel och brister. Inget tålamod, en drama queen, känslomänniska, perioder av osäkerhet, självcentrerad, tendens att trampa folk på tårna, dåligt humör när jag inte får sova, enormt självkritisk, såna saker. Och så började jag skämta om det, ta det till mig, acceptera det, öva på att be om ursäkt men ändå säga ”jag vet, jag är sån, jag jobbar på det, men såhär är jag, och jag accepterar det”. Jag vände på steken och det gjorde hela skillnaden.

Det märkligaste av allt var att när jag accepterar mina fel och brister så behöver jag inte värdera mig själv hela tiden på daglig basis. Istället så blir min reaktion mer att ”nämen hallå, dåligt-tålamod, dig känner jag ju bra vid det här laget, hur är läget?” Det gör att jag inte längre hamnar i svarta hål av ”vad värdelös jag är, borde jag inte kunna bättre vid det här laget”. Jag kliver istället runt hålet och traskar vidare, nöjd med tillvaron.

Jag har slutat att slåss med mig själv och istället bestämt mig för att jag vill vara den jag är. Jag vill ha fel och brister idag, för det har alla, och det här är några av mina. Och de är inte så farliga när jag inte ger dem makten att bli det, när jag inte behandlar varje brist som en katastrof utan istället accepterar, ber om ursäkt, kanske skrattar lite åt mig själv och går vidare.

Jag har valt att vara mänsklig. Och det är självkänsla för mig.

Jag är kvinna, alltså borde jag hata min kropp

I tidningarna haglar tipsen tätt. Så gör du för att komma i form till Beach 2014, så förbereder du din kropp inför bikinisäsongen, så går du snabbt ner i vikt och blir nöjd med dig själv. I senaste Amelia kan du läsa en artikel om hur du blir ”Snygg i bikini utan sol” där du får reda på att du kan äta solpiller, massera låren för att minska celluliter och köpa svindyra produkter för att bli len som en babyrumpa.

Budskapet från tidningarna är enkelt: Jag är kvinna, alltså borde jag hata min kropp. Men jag behöver inte deppa ihop eftersom jag kan göra något åt mitt självhat! Och det är inte gå i terapi eller jobba med min självkänsla, nej, nej. Istället ska jag hata min kropp lite mindre genom att banta, träna, köpa dyra produkter, smörja, massera gropiga lår, plocka ögonbrynen och raka benen varje dag.

Ja, vad skulle jag göra utan alla tidningar som berättar för mig att jag inte duger som jag är? Vilken otrolig tur att de finns! Som tack för hjälpen har jag bestämt mig för att ge Amelia mitt allra bästa tips på hur man blir ”Snygg i bikini utan sol”. Jag har funderat på det länge och väl, bett alla kvinnor i min närhet att testa, och det fungerar.

Här kommer århundradets mest revolutionerande tips på hur man blir snygg i bikini:

1. Ta på en bikini.

2. Klar!

Våra pojkvänner är inte vårt ansvar

Häromdagen hörde jag det igen, riktat till en tjej i min närhet.
”Vad gör din kille då?”
”Ingenting alls.”
”Men äsch! Du måste ta tag i honom, ruska om honom lite!”

Vänta nu. Det är något fel med den här bilden. För oavsett vad det gäller, ojämlikhet i hemmet, om ens kille aldrig vill ställa upp eller delta, ifall pojkvännen inte behandlar en bra – så får man ofta höra samma saker.

”Du borde uppfostra honom”.
”Du måste ruska om honom lite”.
”Du får säga åt honom på skarpen”.

Jag tycker absolut att kommunikation är det bästa sättet att lösa problem på. Men jag kan sätta min högra äggstock på att tjejen som får en sådan kommentar redan har tjatat sig trött, gnällt sig apatisk och kanske till och med skrikit sig blå i ansiktet för att åstadkomma förändring. För att få pojkvännen att ändra sig. Vilket inte går.

Vi kan inte förändra andra människor, och vi kan inte heller uppfostra vuxna män. De är redan färdiguppfostrade av någon annan nämligen. Men tjejer får ändå hela tiden höra att våra pojkvänner är vårt ansvar. Att vi borde säga till, säga ifrån och ta ansvar för deras beteende.

Jag säger det nu, en gång för alla: våra pojkvänner är inte vårt ansvar. Och om de inte förstår själva att de inte kan bete sig hur som helst så kommer vi att lämna dem. Statistiken säger nämligen att större andel kvinnor lämnar sina män i Sverige. Vet ni vad? Det tycker jag bara är bra.

Det har nämligen visat en sak: svenska kvinnor vill ha jämställda män med folkvett som tar ansvar för sig själva.

Vi förstår nämligen att vi är värda det.

Hejdå patriarkatet! En #femifilm

För ett par veckor sedan frågade Isabelle Pedersen och Louisa Thorselius ifall jag och ett gäng andra bloggare ville vara med i en film om feminism. En film där olika människor, inte bara bloggare, intervjuas och förklarar varför just de är feminister.

Feminism är för mig en självklarhet. Jag vill att alla, män som kvinnor som transpersoner, ska vara jämlika. Alla dessa kategorier diskrimineras, och det tycker jag är helt åt skogen! Nu får det faktiskt räcka. Snopplönen ska bort, kroppsidealen bort, machokulturen bort och diskrimineringen bort. Adjöken till patriarkatet, ojämlikheter och trångsynthet. Jag tänker kämpa emot patriarkala strukturer och machokulturer var jag än finner dem, och jag tänker också rösta på ett parti som tar de här frågorna på allvar.

Isabelle och Louisa hade 15 personer som tackade ja till att vara med i filmen. Och jag kan bara säga WOW. Så fint, och så otroligt viktigt. Fantastiskt initiativ och är så oerhört stolt över att få vara en del av detta.

HEJDÅ PATRIARKATET!