Etikettarkiv: blogg missfall

Om missfall, blod och höstmörker – del 1

tattoosidepieceroses

Det här är det läskigaste jag någonsin gjort i min blogg. Jag har aldrig lämnat ut såhär mycket. Det gör mig rädd och nervös att tänka på att så många kommer att läsa. Men jag vill ändå berätta, för att hjälpa andra. Så välkommen in i mina anteckningar från i höstas. Så nära en dagbok ni kan komma. 

19 oktober

Det var strömavbrott. I ljusskenet från min mobiltelefon såg jag det. Det förhatliga blodet som bara kan betyda en enda sak. Att det har gått åt helvete igen. Jag har fått missfall igen. En gång till. Helvetefanfanfan.

Kristofer säger att han inte är så ledsen.

”Du var ju inte gravid så länge, älskling,” säger han och tänker på den gången när jag var det i elva veckor. När den också var död i nästan en månad, utan att vi visste det.

Nej, den här gången var jag inte gravid så länge. Bara en dryg vecka. Inget att vara ledsen för med andra ord.

Kan någon snälla tala om varför det gör så ont ändå?

20 oktober

Jag har masken på idag. Alla mina leenden är falska och jag orkar inte låta någon komma nära. Hormonerna leker katt och råtta i min kropp. Så bräcklig, men ändå fungerande. På något sätt så går det den här gången också.

22 oktober

Det ledsna har gått över till ilska. Varför just jag? Några jag känner har drabbats en gång, men väldigt få har drabbats två eller fler gånger. Vad är oddsen på det? Låga.

Jag träffade en familjemedlem som skämtsamt sa:

”Nu är du ju van vid att få missfall, så det borde ju gå över snart”.

Van vid att få missfall. Ja.

Jag borde kanske vara van, men jag kan aldrig vänja mig.

24 oktober

Idag var jag på fest. Det var en gravid tjej där. Hon visste inte vad hon kunde äta av snittarna så jag gav lite råd. Det visade sig att det enda hon kunde äta på festen var chipset. Så jag åt drivor med snittar gjorda på prosciutto och chevré som jag svalde ner med ett glas prosecco. Hon åt chips.

Lyckliga jäkla människa.

26 oktober

Jag berättade för min chef idag. Min hjärna fungerar inte som den ska, min kropp är helt slut av hormonomställningen och jag har blött i över en vecka.

Det var ett fint samtal. Hon sa att jag inte behövde oroa mig, att jag gjorde så mycket så bra och att det inte skulle märkas.

Är så glad att jag har ett roligt jobb att gå till. Det är det enda som får mig att glömma en stund i taget. Om jag var hemma hela dagarna med min hjärna så skulle jag bli tokig.

27 oktober

Blodet har avstannat och graviditetstestet är negativt. Nu är den borta på riktigt. Jag sa igår att jag skulle vänta med att försöka igen, men jag känner nu att jag inte vill vänta en sekund.

En bekant är gravid. Jag har misstänkt det länge, men fick det bekräftat idag. Hon såg helt fantastisk ut och min avundsjuka äter upp mig inifrån. Jag vill vara glad, jag ÄR glad, men jag lyckas inte riktigt. Inte helt och hållet.

Hon har aldrig fått några missfall.

3 november

En kompis är gravid. Jag fick veta det idag. Så otroligt glad för hennes skull. Hennes första. Så härligt. En liten bebis i hennes mage. Så glad, bara glad, inget annat. Jätteglad. Jättemegaglad.

Det var först när jag ringde min syster och började gråta som jag insåg att jag kunde vara glad för henne – men ledsen för mig samtidigt. Utan att missunna henne allt härligt.

Jag viskade till min syster att jag kommer aldrig mer få barn. Leo kommer inte få syskon och får han det så kommer de aldrig leka, för åldersskillnaden kommer vara för stor.

”Det är sju år mellan oss, Johanna”, sa min kloka lillasyster.

Då kunde jag för första gången släppa det på riktigt. Låta det läka. Vi kommer förhoppningsvis att få syskon, men det kommer dröja ett tag till. Allt blir inte alltid som man har tänkt sig.

Det är såhär nu. Men min tur kommer.