Etikettarkiv: gravid

I väntans tider

IMG_2811

Hej! Förlåt för radioskuggan, men vi åker mellan landet och staden just nu. Och på det förstnämnda så har jag ingen 4G-täckning whatsoever, något som både är skönt och plågsamt för en internetberoende.

På landet har vi allt som Leo kan önska sig – trädgård att leka i, små bär att äta på, strand att bada vid och skog att traska i. Bara grejen att han kan gå in och ut själv precis när han vill var ett nöjesfält i början. Han gick in och ut ur huset i timmar. In genom ena ingången och ut genom den andra, runt runt runt, tills det var dags att gå och lägga sig.

IMG_2868

Själv går jag mest i väntans tider, med BF (beräknat förlossningsdatum) på fredag och träff med Specialmödravården på torsdag. Jag hoppas nu på att få en igångsättning då jag har haft en så tuff graviditet att jag känner mig helt psykiskt och fysiskt slut. Det är inte likt mig att gnälla här på bloggen och jag vill inte göra det nu heller.

IMG_1055Jag är ju gravid och sååå otroligt tacksam över den ynnesten. Det är ingenting jag tar för givet efter alla missfall. Men samtidigt så känner jag i hela kroppen att det räcker nu, att nu får det vara tillräckligt. Nu har jag bitit ihop i flera månader med ständig smärta, knappt vågat gå hemifrån av rädsla för att dra igång en prematur födsel och det har slitit hårt på mitt psyke. Därför hoppas jag nu på att få en igångsättning, men jag vet ju samtidigt hur svårt det är att få det. Min barnmorska är positiv medan jag försöker att inte hoppas för mycket. Ni kan väl hålla tummarna är ni gulliga?

Puss!

Retroklänning och gravidmage vecka 30

sjömansklänning gravid

Nu har jag tydligen gått in i vecka 30! Vad hände med tiden egentligen? Alla påminner mig om att varje vecka är en seger eftersom jag (enligt läkaren) riskerar prematur födsel. Men något djupt inne i mig säger att bebisen kommer vecka 41 (40+6) ändå, oavsett vad jag gör…

Så hur är det nu med preggostatusen i vecka 30? Det är inte många plagg som passar just nu. Igår kom min mamma förbi på fika och utbrast ”Vilken söt topp!” Tack, men det är en prickig klänning, svarade jag och la den mentalt på listan över Saker jag kan ha efter bebisen fötts. Som bara blir längre för varje dag. Det senaste är trosor som helt plötsligt inte känns bekväma över gravidmagen. Jag behöver köpa fler gigantiska Bridget Jones-trosor, helt klart.

Andra gravidrelaterade grejor utan inbördes ordning: Jag kan dricka svart kaffe igen helt plötsligt. Halsbrännan man får mot slutet har dykt upp men det funkar med knäckebröd. Jag sover bäst på soffan eftersom min säng är för mjuk. Mina fötter är för svullna för alla skor, jag vill helst gå barfota jämt. Just nu väntar jag på att naveln ska poppa ut.

gravid retroklänning

Annan viktig sak som hänt: Jag fick alla rätt på Vem bor här igår igen! WOOP WOOP. Nu är säsongen tyvärr slut så jag är på jakt efter en ersättare. Några tips?

Retroklänning från Beyond Retro och skor från Swedish Hasbeens.

Vintageklänning från Paris

vintageklänning

Här kommer ett Paris-fynd från förra året! En riktig diner-klänning från 50-talet med metallblixtlås och allt. Aldrig använd eftersom den är för stor. Jag hade tänkt sy in den och korta den – men se så bra den passar nu med mage och allt! Haj fajv, lata Johanna.

vintageklänning gravid

Jag är i vecka 29 nu och har alltså precis gått in i tredje trimestern. Även om det är jobbigt just nu med sammandragningarna så försöker jag njuta av tiden. Det här är ju (mest troligt) min sista graviditet. En graviditet som har varit helt olik den förra hittills.

vintageblogg

Vintageklänning och skor från Swedish Hasbeens. Skorna tog jag av mig direkt efter att jag knäppte bilden eftersom jag redan har fått jättesvullna och vätskefyllda fötter. Hejdå finskorna, ses nästa sommar!

Rädslan för att bli sjukskriven

retro gravid

Sedan veckor tillbaka så får jag onda sammandragningar i tid och otid. Min barnmorska har redan föreslagit sjukskrivning till mig flera gånger, men jag har försökt att vifta bort det. Låtsas som ingenting. Blundat och tänkt att det är normalt. Visslat i mörkret.

Nu har min barnmorska blivit backad av Specialistmödravården på SÖS. Den enda som ska säga sitt är läkaren nästa vecka. Och jag är rädd. Jag vill inte vara sjukskriven, jag vill inte ligga hela dagarna på sofflocket, jag vill inte gå hemma och vara deppig. När en del kanske skulle säga ”Åh vad mysigt!” så kan jag inte tänka mig något värre. Jag vill jobba på, hugga i, ha tusen bollar i luften. Jag trivs ju så, som den som driver saker framåt, den eviga projektledaren.

Min kropp sviker mig. Så känns det faktiskt idag. Varför gör den inte som jag vill? Jag försöker att stressa ner, men det går inte så bra eftersom jag blir stressad av att stressa ner, och ännu mer stressad av att jag blir stressad. För jag ska ju inte stressa säger de. Ta det lugnt, manar alla. Men de talar med en person som alltid levt under fart och fläkt. Att ta det lugnt känns mer som ett straff än en belöning. Och därför är det såklart precis det jag behöver göra. Öva på att varva ner. Släppa taget. Slappna av.

För även om jag tycker att det här är pest och pina, så vet jag ju. Det här handlar inte om mig.

Det här handlar om någon annan. Om ett litet barn, vars hjärta slår nedanför mitt.

Och det barnet är oändligt mycket viktigare än alla jobb i världen.

<3 <3 <3

Pst! Bilden är från min förra graviditet. Jag har inte haft orken att fota mig på ett tag, därför återanvänder jag den gamla bilden så länge.

Kalla mig inte tjockis

tattoopregnant

När jag är gravid så blir jag rund lite överallt. Vissa kvinnor kan konsten att bara gå upp några få klädsamma kilon på magen, men inte jag. Jag är inte byggd sådan helt enkelt. Jag går upp i vikt, många kilon, ganska jämnt fördelat över hela kroppen. Två bamsebröst, en stor mage och en rund kropp. Så ser jag ut när jag är gravid.

Jag ska absolut inte säga att jag blir tjock eftersom jag inte vet hur det är att vara tjock. Där vill jag inte ta mig tolkningsföreträde för tjocka personer. Jag har i vanliga fall en rätt normal kroppshydda, åt det kurviga hållet, men ingen skulle kalla mig tjock. (Åtminstone ingen med sund syn på kroppar).

Men nu, när jag är gravid. Då kommer kommentarerna.

Folk kallar mig tjockis med kärleksfull bebisröst. Och jag blir alltid lika förvånad.

Skulle de som kallar mig tjockis också kommentera min kroppsvikt om jag inte var gravid? Troligtvis är svaret på den frågan nej.

Varför tycker de då att de har rätten att kalla mig för tjock nu? Varför tycker de att det är roligt, eller till och med gulligt, av dem att göra det? Vad fyller det för behov hos dem att kalla mig tjockis?

”Jag menar inget illa,” kanske de försvarar sig. Och det gör de nog inte. Men de har ingen aning om hur illa det kan tas emot. Vilken ångest det kan skapa, hur ont det kan göra, hur det känns att bli tillplattad med ”lilla tjockis” bara för att man råkar vara gravid.

Bara för att jag har ett barn i magen så är det inte okej att bedöma min kropp, att jämföra den med andra kroppar, att fråga mig hur mycket jag har gått upp. Jag är fortfarande en vuxen kvinna som vill bli bemött med respekt.

Kalla mig inte tjockis. Det är nämligen inte det minsta gulligt, utan tvärtom, väldigt ohyfsat och tanklöst.

Gravid vecka 18

gravidvecka18

Hjälp vad fort tiden går, redan vecka 18! Kan knappt fatta att jag snart är halvvägs genom graviditeten. Och just nu är det himla trevligt att vara gravid faktiskt, jag mår oförskämt bra helt enkelt. Visst har jag börjat märka andra trimestern-graviditetstecken. Jag orkar inte riktigt lika mycket längre och har börjat få ont i ryggslutet när jag gått eller stått länge. Men annars så är det mesta riktigt, riktigt bra.

Illamåendet lyser med sin frånvaro. Hurra för det! Det enda minuset är att det verkar som att det är bye-bye skräpmat den här graviditeten. Jag vet att jag borde vara glad åt det här, känna tacksamhet över min kropp som vet vad den behöver. Som hellre äter två portioner riktig mat och en fruktsallad till efterrätt än en påse lösgodis. Men jag känner mig lite lurad faktiskt, haha.

De där inbillade rörelserna jag skrev om förra veckan, ni vet? Det visade sig vara riktiga rörelser.

”Jag tror jag känner sparkar,” sa jag en kväll till Kristofer.

”Får jag känna?” undrade han.

Jag tog hans hand och lade den rätt. Som den rutinerade pappan han är så började han buffa på min mage. Men jag undrade vad i hela friden han höll på med. Och sa det också.

”Vad håller du på med?!” morrade jag.

”Jag försöker reta den lite,” svarade han lugnt.

Sedan kände vi. Två små sparkar mot hans hand. Helt pyttesmå. Som att någon petade på Kristofer genom min mage. Den bästa känslan i hela världen. Han med ett stort, fånigt leende och jag med tårar i ögonen.

Är så tacksam ibland att jag inte vet var jag ska ta vägen. Resan hit har verkligen inte varit lätt den här gången.
Men det tar vi en annan dag.

Gravid vecka 17

gravidvecka17retrolover

Nu är jag gravid vecka 17 och det börjar alltså närma sig halvvägs! 1:a mars har vi äntligen vårt stora rutinultraljud, det när man kollar bebis ordentligt och får veta mer ”på riktigt” när den kan tänkas behaga sig att dyka upp (här kan man bli fram- eller tillbakaflyttad i en vecka utan att de blinkar).

Vi gjorde inte KUB för att vi kände, både med den här graviditeten och den förra, att det spelar ingen roll för oss. Att göra KUB är att få en siffra på sannolikheten av om ens barn har Trisomi eller Downs syndrom. Sannolikheten kanske är 1/10000 och sedan ska man försöka förhålla sig till den siffran under resten av graviditeten. Men vad gör man om man får en tråkig siffra, kanske 1/20? Jo, man kan göra fostervattensprov för att få det svart på vitt. Men eftersom fostervattenprov innebär en missfallsrisk så visste jag att jag inte ville göra det. (Har fått tillräckligt många missfall i mitt liv, thank you very much). Alltså har vi valt bort KUB och tänker att oavsett om barnet är friskt eller inte så kommer det att bli så oerhört älskat att det knappt går att föreställa sig.

Meeeen med tanke på att vi inte gjorde KUB så vet vi alltså i-n-g-e-n-t-i-n-g inför ultraljudet nu i mars. Det kan ju se ut hur som helst där inne. Hjälp så läskigt. Jag oroar mig och känner efter och oroar mig. Finns den kvar där inne? Hallå? Den senaste veckan har jag börjat inbilla mig att jag känner små rörelser där inne, som fiskar som sprattlar och ibland att någon vänder sig. Men jag vågar inte ropa hej förrän jag känner riktiga sparkar.

En positiv sak som har hänt är att mitt illamående verkar ha gett med sig! Eller, alltså, jag kan fortfarande inte äta sakerna på illamående-listan (smör, grädde, glass, fet skräpmat, choklad, lösgodis m.m.). MEN jag behöver inte längre äta Lergigan comp hela dagarna och det var över en vecka sedan jag kräktes. Hurra!

Vad gäller vad jag kan äta så får jag nog inse att den här graviditeten har ett mönster när det gäller mina cravings. Förra helgen var det mango, nu är det syrlig blodapelsin. Det verkar som att exotiska frukter är min grej, ju dyrare desto bättre. För vem vill ha en billig craving när man kan få en dyr och exotisk? Som dessutom är svår att hitta i butik halva året…

Ett stort (litet) avslöjande

retrolovergravid

Hej alla fina läsare! Ni kanske har undrat var jag har hållit hus? På sistone har det bara varit sporadiska inlägg och väldigt lite nytagna bilder på mig. Det har sina förklaringar.

vintagegravid

Det är så att jag har mått ungefär som en babians bakdel. Det har varit en smärre bedrift att sätta på jobbdatorn på morgonen och ungefär som att bestiga Kilimanjaro att ta sig till närbutiken för att handla.

retroloverpregnant

Jag har nämligen en liten bebis i magen! Redan fått en kula också, mest tack vare en hälsosam diet av Lergigan comp, honungsmackor (smör får mig att spy) och snabbnudlar.

Att vara gravid, vänta knodd, ha en bulle i ugnen! Sån enorm glädje att jag vill göra vårskriket var och varannan dag. Hjula nerför hela Götgatan. Dra igång vågen bland publiken på Ullevi.

Hjälp vad lyckligt lottad jag är!

Gravid i ett helvetesgap

retrogravid

Jag kallar min graviditet med Leo för ”helvetesgapet i mitt liv”. Två år senare så är jag fortfarande överlycklig över att ha fått tillbaka min kropp. Den har inte längre gråt-ont av foglossning. Den orkar träna, lyfta barn, dansa hela natten, måla väggar och sova dåligt periodvis men ändå gå till jobbet. Jag får dessutom äta och dricka precis vad jag vill eftersom det bara är jag som tar skada av det.

Men framför allt så har jag inte hormoner som springer runt i kroppen och gör mig deprimerad. Alla gravida går väl runt med ett leende på läpparna och smeker sin mage, eller? Ingen gravid utom jag verkade stå flera dagar i veckan och storgråta i duschen och fundera på att checka ut från hela barngrejen. I mitt innersta var jag övertygad om att depressionen betydde att jag inte var stabil nog att bli mamma. Jag borde ju vara lycklig, jag skulle ju få ett barn.

Dagen efter förlossningen så var foglossningen i princip redan försvunnen. Visst, jag var fruktansvärt mör (sydd och hoplappad och överkörd av en lastbil typ) men jag skuttade ändå runt på sjukhuset. Och jag var överlycklig över att få träffa Leo som jag kastade en enda blick på och förlorade mig i för alltid. Depressionen försvann direkt och har inte visat sig igen.

Jag hoppas att jag, om jag väljer att försöka få ett barn till, blir gravid igen. Och blir jag det så hoppas jag att jag kan hoppa över helvetesgapet istället för att trilla ner i det. Ingen graviditet är ju den andra lik, säger de som vet.

Ni som har fått fler barn, har era graviditeter sett olika ut? Kunde ni hoppa över helvetesgapet eller trillade ni ner igen?