Etikettarkiv: missfall

I väntans tider

IMG_2811

Hej! Förlåt för radioskuggan, men vi åker mellan landet och staden just nu. Och på det förstnämnda så har jag ingen 4G-täckning whatsoever, något som både är skönt och plågsamt för en internetberoende.

På landet har vi allt som Leo kan önska sig – trädgård att leka i, små bär att äta på, strand att bada vid och skog att traska i. Bara grejen att han kan gå in och ut själv precis när han vill var ett nöjesfält i början. Han gick in och ut ur huset i timmar. In genom ena ingången och ut genom den andra, runt runt runt, tills det var dags att gå och lägga sig.

IMG_2868

Själv går jag mest i väntans tider, med BF (beräknat förlossningsdatum) på fredag och träff med Specialmödravården på torsdag. Jag hoppas nu på att få en igångsättning då jag har haft en så tuff graviditet att jag känner mig helt psykiskt och fysiskt slut. Det är inte likt mig att gnälla här på bloggen och jag vill inte göra det nu heller.

IMG_1055Jag är ju gravid och sååå otroligt tacksam över den ynnesten. Det är ingenting jag tar för givet efter alla missfall. Men samtidigt så känner jag i hela kroppen att det räcker nu, att nu får det vara tillräckligt. Nu har jag bitit ihop i flera månader med ständig smärta, knappt vågat gå hemifrån av rädsla för att dra igång en prematur födsel och det har slitit hårt på mitt psyke. Därför hoppas jag nu på att få en igångsättning, men jag vet ju samtidigt hur svårt det är att få det. Min barnmorska är positiv medan jag försöker att inte hoppas för mycket. Ni kan väl hålla tummarna är ni gulliga?

Puss!

Oro, mer blod och en tvillingcysta – del 2

anchor tattoo girl forearm

Tack för alla era fina kommentarer på del 1 av min text – Om missfall, blod och höstmörker. Det gav mig så mycket kraft att skriva den här, del 2. I slutet av min förra text hade jag alltså precis haft ett missfall. Den här texten är anteckningar från min mobiltelefon om vad som hände efter missfallet. Så nära en dagbok jag kommer att komma här i bloggen. 

7 november

Livet har äntligen återvänt. Jag känner igen mig själv, mina känslor och min energi. Den enorma tröttheten börjar äntligen ge vika.

Det enda som inte är riktigt bra är att jag inte ringer någon. Jag borde ringa en vän och bara prata. Säga jag fick missfall igen. Berätta.

Men jag har inga ord.

12 november

Jag hade sett fram emot den här kvällen så mycket. Ett gäng kollegor ut på middag, tapas och cava. Men min kropp sa nej direkt. Jag blev akut trött från ingenstans. Fick gå hem från restaurangen redan klockan åtta.

Jag trodde verkligen att jag skulle vara återställd vid det här laget.

14 november

Mina bröst har börjat göra ont igen. Jag räknade tillbaka i kalendern, men det måste vara för tidigt. Nej, så är det säkert inte. Inte redan. Såhär fort kan det väl inte gå?

15 november

Jag tog ett digitalt gravidtest idag. Blundade innan jag vände på teststickan. Tänkte att det är nog inte så, det är nästan omöjligt. Men det stod Gravid 1-2 veckor.

GRAVID!!!!!!!!

Jag är nog lyckligast på jorden just nu.

16 november

Jag blöder. Igen.

Helvetsjävlaskit. Jag vet vad det här betyder, jag har varit med om det förut.

Kan knappt andas för att jag är så arg. Vad är det för fel på min kropp? Varför händer det här igen och igen?

Jag är arg på mig själv också. Om jag inte hade testat så hade jag kanske inte behövt gå igenom det här. Då hade jag tänkt att det var mens. Inte ännu en graviditet åt skogen.

Har fått tid för missfallsutredning på onsdag.

17 november

Blödningen har slutat. Har missfallet avstannat? Är jag gravid eller inte? Kanske visade testet fortfarande positivt sedan sist. Tänk om det bara är en mellanblödning? Eller kanske en nidblödning?

Blir galen av att gå på toaletten en gång i kvarten och titta i trosorna efter blod.

Imorgon får jag veta.

18 november

”Jag kan inte se en graviditet”, säger han och tittar bekymrat på mig.

Jag kan tydligen ändå vara gravid, fast han kan inte se någonting. Vi måste ta blodprov för att veta säkert och säkerställa att det inte är utomkveds.

UTOMKVEDS??? vrålade min hjärna medan jag nickade mekaniskt och försökte se ut som att jag lyssnade uppmärksamt.

”Här har du en tvillingcysta också”, säger han. ”Den får vi ha koll på”.

Ridå.

20 november

I två dagar har jag lämnat blodprover för att få veta. Men jag har inte fått veta någonting.

Jo. Jag är tydligen gravid. Men gravidhormonet HCG har inte ökat som det ska. Alltså kan jag ha ett missfall på gång, en vanlig graviditet eller ett utomkveds. De vet inte. Jag har fått en ny tid.

Googlade utomkveds och önskar att jag inte hade gjort det. Bortsprängda äggledare, infertilitet, svårigheter att bli gravid igen. Nu håller jag tummarna för ett vanligt missfall.

Jag har tappat hoppet om den där normala graviditeten.

24 november

Jag drömmer så vidrigt att jag inte vågar sova. Jag föder aliens, döda djur och annat. Vaknar med tårar på kinderna och gnisslande tänder.

Det här är den längsta veckan i mitt liv.

26 november

Varit hos läkaren idag. Allt ser…normalt ut såhär långt. Gulesäck, livmoder i rätt storlek. Och tvillingcystan var det tydligen ingen fara med heller så länge som den inte gör ont.

Jag har fått en massa mediciner som ska hjälpa min kropp att inte stöta bort fostret.

Hoppet lever!

14 december

Inget mer blod och massa illamående. Har fått Lergigan comp för att kunna äta. Försökte först att inte ta dem för ofta, men gav upp till slut och äter dem nu som man ska. Tre om dagen.

Tabletterna funkar…sådär.

Kristofer kallar mig kräkis istället för älskling numera.

16 december

Återbesök hos gynekologen idag.

Ett hjärta som tickade.

Ett foster i rätt storlek.

Ska jag bli mamma i sommar?

Det verkar så.

Det verkar verkligen så.

JAG SKA BLI MAMMA I SOMMAR <3

Om missfall, blod och höstmörker – del 1

tattoosidepieceroses

Det här är det läskigaste jag någonsin gjort i min blogg. Jag har aldrig lämnat ut såhär mycket. Det gör mig rädd och nervös att tänka på att så många kommer att läsa. Men jag vill ändå berätta, för att hjälpa andra. Så välkommen in i mina anteckningar från i höstas. Så nära en dagbok ni kan komma. 

19 oktober

Det var strömavbrott. I ljusskenet från min mobiltelefon såg jag det. Det förhatliga blodet som bara kan betyda en enda sak. Att det har gått åt helvete igen. Jag har fått missfall igen. En gång till. Helvetefanfanfan.

Kristofer säger att han inte är så ledsen.

”Du var ju inte gravid så länge, älskling,” säger han och tänker på den gången när jag var det i elva veckor. När den också var död i nästan en månad, utan att vi visste det.

Nej, den här gången var jag inte gravid så länge. Bara en dryg vecka. Inget att vara ledsen för med andra ord.

Kan någon snälla tala om varför det gör så ont ändå?

20 oktober

Jag har masken på idag. Alla mina leenden är falska och jag orkar inte låta någon komma nära. Hormonerna leker katt och råtta i min kropp. Så bräcklig, men ändå fungerande. På något sätt så går det den här gången också.

22 oktober

Det ledsna har gått över till ilska. Varför just jag? Några jag känner har drabbats en gång, men väldigt få har drabbats två eller fler gånger. Vad är oddsen på det? Låga.

Jag träffade en familjemedlem som skämtsamt sa:

”Nu är du ju van vid att få missfall, så det borde ju gå över snart”.

Van vid att få missfall. Ja.

Jag borde kanske vara van, men jag kan aldrig vänja mig.

24 oktober

Idag var jag på fest. Det var en gravid tjej där. Hon visste inte vad hon kunde äta av snittarna så jag gav lite råd. Det visade sig att det enda hon kunde äta på festen var chipset. Så jag åt drivor med snittar gjorda på prosciutto och chevré som jag svalde ner med ett glas prosecco. Hon åt chips.

Lyckliga jäkla människa.

26 oktober

Jag berättade för min chef idag. Min hjärna fungerar inte som den ska, min kropp är helt slut av hormonomställningen och jag har blött i över en vecka.

Det var ett fint samtal. Hon sa att jag inte behövde oroa mig, att jag gjorde så mycket så bra och att det inte skulle märkas.

Är så glad att jag har ett roligt jobb att gå till. Det är det enda som får mig att glömma en stund i taget. Om jag var hemma hela dagarna med min hjärna så skulle jag bli tokig.

27 oktober

Blodet har avstannat och graviditetstestet är negativt. Nu är den borta på riktigt. Jag sa igår att jag skulle vänta med att försöka igen, men jag känner nu att jag inte vill vänta en sekund.

En bekant är gravid. Jag har misstänkt det länge, men fick det bekräftat idag. Hon såg helt fantastisk ut och min avundsjuka äter upp mig inifrån. Jag vill vara glad, jag ÄR glad, men jag lyckas inte riktigt. Inte helt och hållet.

Hon har aldrig fått några missfall.

3 november

En kompis är gravid. Jag fick veta det idag. Så otroligt glad för hennes skull. Hennes första. Så härligt. En liten bebis i hennes mage. Så glad, bara glad, inget annat. Jätteglad. Jättemegaglad.

Det var först när jag ringde min syster och började gråta som jag insåg att jag kunde vara glad för henne – men ledsen för mig samtidigt. Utan att missunna henne allt härligt.

Jag viskade till min syster att jag kommer aldrig mer få barn. Leo kommer inte få syskon och får han det så kommer de aldrig leka, för åldersskillnaden kommer vara för stor.

”Det är sju år mellan oss, Johanna”, sa min kloka lillasyster.

Då kunde jag för första gången släppa det på riktigt. Låta det läka. Vi kommer förhoppningsvis att få syskon, men det kommer dröja ett tag till. Allt blir inte alltid som man har tänkt sig.

Det är såhär nu. Men min tur kommer.