Etikettarkiv: spädbarnskolik

Så överlever man kolik

kolik

Den här texten är till dig. Du som har ett kolikbarn och googlar ”så överlever man kolik”. Det gjorde jag hundra gånger om dagen. Jag läste allt, alla studier, alla tips, alla råd.

Den här texten är baserad på ren överlevnad. Vill du ha avancerade råd så behöver du kontakta BVC. Jag är inte utbildad inom vård och omsorg. Jag är bara en förälder till ett barn som hade kolik i tre månader, en av de värsta tiderna i mitt liv.

Här kommer mina råd till dig.

1. Testa allt

Magdroppar från Polen? Japp. Kamomillte på sked? Yes. Mjölkfritt i flera veckor? Absolut. Allergiutredning? Ålrajt. Akupunktur mot kolik? Japp, pengar i sjön för vår del, men det kan hjälpa andra. Jag fick också veta att lactobaciller har en bevisad effekt mot kolik och kontaktade produktchefen för Semper magdroppar. Hen berättade att man kunde ge 10-15 droppar om dagen utan att det var farligt, så det gjorde vi.
Testa allt så du vet att du har gjort det. Men. Det är också viktigt att…

2. Ge upp

När du har testat alla magdroppar på denna planet, kostförändringar, flaskor, amningstekniker, akupunktur, sätt att rapa bebis på, you name it – ge upp. Det kan vara jobbigt att göra det, men du behöver göra det. Annars kommer du att driva dig själv och din omgivning till vansinne.
”Han skriker kanske för att jag åt tomat!”
”Tänk om det var för att vi inte lyckades rapa ordentligt den där gången!”
”Åh om jag ändå inte hade börjat med de där dropparna, det är deras fel!”
Nej, svarade min sambo (som även är sjuksköterska) lugnt, det är för att han har kolik. Och till slut förstod jag.

Kolikbarn skriker. Ingen vet varför. Vid någon tidpunkt måste du acceptera det och försöka göra det bästa av en omöjlig situation.

3. Ta hand om dig själv. 

Orkar du inte amma? Gör inte det då. Jag behövde sluta amma för att behålla förståndet. För att kunna komma hemifrån då och då. Jag orkade inte hyra någon pump och värma bröstmjölk i vattenbad. Jag ville bara vara fri. Och i samma ögonblick som jag slutade amma så blev mitt liv lite lättare.

Skäms inte för att du gör saker du behöver för att överleva. Om du behöver komma hemifrån, gå. Om du i såna fall måste ge ditt barn till en barnvakt som din bebis inte känner, gör det ändå.  Om du behöver ha hög musik och öronproppar för att orka med skriket, ha det. Vad det än är. Gör det.

4. Stressa inte

Stressa inte och oroa dig inte inför framtiden. Jag spenderade mycket tid med att oroa mig över min relation som knakade i fogarna (den gör det). Jag oroade mig över min kropp som fortfarande var i samma skick som när jag var nyförlöst (jag åt godis varje dag och tränade aldrig). Jag oroade mig över min 3-åring som inte fick fokuset som han behövde.

När jag ser tillbaka vill jag bara krama om mig själv och säga att det kommer att ordna sig. Det kommer inte alltid vara såhär. En dag så kommer koliken vara över och du får sova en hel natt. Ditt liv kommer att återvända. Din energi också. Och din relation kommer att bli bättre när ni båda är utvilade. Jag lovar. Stressa inte över framtiden, den kan vänta.

5. Hitta en kolik-kompis

Gå med i en Facebook-grupp och hitta en annan förälder till ett kolikbarn. Det är nämligen bara andra föräldrar till kolikbebisar som förstår varandra. Ledsen att behöva säga det, men du som inte har haft en bebis med kolik kan aldrig riktigt förstå.

Jag lärde känna en fantastisk tjej i Skåne och vi skrev till varandra på Facebook mitt i natten. Det var ofta snabba saker, ”Nu börjar nattpasset igen, huuur ska man orka!” Men det var skönt att få skriva av sig till någon som förstod mig till 100%. Vi håller fortfarande kontakten, vi har gått igenom eld tillsammans och kommit ut på andra sidan.

6. Lämna en gråtande bebis

Efter jag fick mitt första barn så hörde om det hemska Shaking Baby Syndrome. Det är när föräldrar skakar sin skrikande bebis så hårt att den får hjärnskador. Jag minns hur jag förfasade mig över detta. Hur kan man göra något så hemskt? Hur kan man ens hamna i den situationen? Stackars, stackars bebisar!

När mitt andra barn Lukas kom så sa jag och sambon till varandra med en mun: ”Det är föräldrar till kolikbarn som skakar sina barn”. Man kan inte förstå frustrationen som leder en till den punkten om man inte har varit där. Jag förstod inte innan jag hade varit ute och gått mitt i natten med vagnen i ösregn av ren desperation. Innan jag rullat vagn i timmar. Innan jag lyssnat på skrik i typ 23 av dygnets 24 timmar i flera veckor. Jag förstod verkligen inte, men det gör jag idag. Man ramlar över kanten och gör något, vad som helst, för att få skriket att sluta. Det kan hända dig och det kan hända mig.

Därför är det oerhört viktigt att du lämnar din bebis ibland. När du blir så frustrerad att du inte längre känner igen dig själv, lägg ditt barn själv i sängen eller vagnen och gå till ett annat rum och andas i ett par minuter. Att inte göra det är förenat med livsfara för ditt barn.

Jag har ett minne av en gång när både jag och min sambo stod utanför sovrummet där vår bebis skrek med uppspärrade, vilda blickar. ”Det är DIN tur!” ”Men jag tog honom hela natten!” ”Tror du jag kunde sova i det där oväsendet eller?” Osv.

Att lämna ett gråtande barn själv går emot alla principer, känslor och moral. Men ibland kan du behöva göra det för att behålla ditt förstånd. Gör det då och ha inte dåligt samvete för det. Du gör det som är bäst och mest säkert för din bebis.

—————————————————————-

Om du har fler frågor eller bara behöver skriva av dig – kommentera. Jag finns här. Jag bryr mig, för jag vet vad du går igenom. Men jag vet också att DET KOMMER ATT GÅ ÖVER. Promise!

Idag är Lukas sex månader och koliktiden är bara ett minne. Igår kväll så satt jag i soffan och kollade på TV. Sen sov jag nästan hela natten, med ett uppvak för matning.

Så kommer det att bli för dig också. Men till dess – överlev. Jag hejar på dig. Du fixar det här, även fast du inte tror det själv.

Och är det någon annan som har något smart att tillägga, skriv i kommentarsfältet!

Älskade kolikbebis

kolik

Älskade kolikbebis,

Vi har känt varandra i tre veckor nu. Den senaste veckan blev det uppenbart att något inte stod rätt till. Du hade så ont, så ont, så ont. Jag har aldrig sett en bebis ha så ont och vara så otröstlig förut.

Efter ett tag så förvärrades det och dök upp vid samma klockslag varje natt. Från klockan 23 till klockan 03.00 cirka höll du igång. Som tur är så sover din storebror som en stock ändå medan vi vuxna turas om att bära och trösta. Efter ett par dagar så lyckades vi (eller du?) styra om din dygnsrytm så att du (peppar, peppar) de senaste två kvällarna har skrikit kvällstid och inte nattetid. Från klockan 18 till klockan 22 känns betydligt mer humant, även om kvällarna aldrig har varit så långa.

Vi har testat det mesta. För det gör man. Det var en vecka sedan jag åt komjölksprodukter, du får allehanda droppar, vattenbaserad D-vitamin, kolikmassage, pysventiler, you name it. Imorgon har vi första tiden för akupunktur, något som jag verkligen hoppas på medan din pappa är skeptisk. Akupunktur mot spädbarnskolik är dyrt, men det får kosta vad som helst om det kan hjälpa dig.

Det är inte normalt att ha så ont som du har och jag är glad att du inte kommer minnas det här i framtiden. Att du inte vet hur många gräl som dragits igång, hur många tårar som fällts och hur mycket frustration din smärta skapar. Allt för att vi inte kan hålla oss neutrala inför ditt skrik, det går inte, hur mycket du än skriker. Det skapar en ångest i oss som måste pysa ut på något sätt. Det gör ont i oss att veta att du har ont.

Men vi lär oss. Vi lär oss hur vi hanterar frustration och vi övar på att vara snälla mot varandra och oss själva. Vi delar upp kvällarna och nätterna för att orka. Mitt i det här ska vi tydligen flytta också, det var något vi inte räknat med. Men allt går tack vare den fantastiska avlastning vi får från familj och vänner.

Din storebror fick frågan i parken häromdagen hur det var att ha en bebis.

”Man får ont i öronen”, svarade han.

På dagtid är du som bebisar är mest, lite skrikig, gnällig och ibland nöjd. Men när kvällspasset drar igång så är det på en helt annan nivå.

Vi borde vara tacksamma för att det inte är värre. Än så länge. Kolik kan kulminera vid 6-8 veckor har jag läst. Jag har nog googlat mer om spädbarnskolik den senaste veckan än jag läst på något annat ämne. Fått tips om polska magdroppar, fänkålste och gripe water. Saker som ingen högre instans egentligen rekommenderar men som jag ändå kommer prova ifall akupunkturen inte hjälper.

För man testar vad som helst om man är förälder till ett kolikbarn.

Älskade kolikbebis. Vad glad jag är att du aldrig kommer minnas den här tiden. Om två-tre månader så får vi en ny chans, du och jag, att lära känna varandra. Till dess så lovar jag att hålla om dig när du skriker varje kväll. Trösta dig, vara nära och hålla mig lugn fast mitt hjärta brister.

Hoppas jag också glömmer.